men sedan må de säga, tycka, döma, fördöma allt och så mycket de vilja — Din vän, o Otto! det vill jag bliva, din vän i liv och död! Men du får icke för min skull förstöra hela din sköna, vackra levnadsbana, och när du en gång i framtiden står på all den höjd av lycka och ära, som du kan vinna, då, o Otto, tänk då på din Ottilia, som återgav dig åt allt det, för vilket du var ämnad! Och då skall du med tusen gånger mera kärlek tänka dig Ottilia, än om hon neddroge dig från det sköna, rörliga liv, där du nu svänger dig som örnen under molnet, till denna mörka, tysta grav av overksamhet och obemärkthet, dit blott ljudet av världens förakt och hån skulle ha nått oss. Nej, nej, min Otto! Du skall gå den väg ödet utpekat för dig, och jag skall leda dig dit, och jag skall stödja dig, ty därtill har jag kraft, emedan jag älskar dig och din ära, din lycka, tusen gånger mer än mig själv.
— Ottilia, sade Otto, fallande till mina fötter — huru vill du, att jag på en gång skall avstå dig och se dig vara en ängel, vara den härligaste kvinna, som ödet någonsin förde på min stig! Nej, fordra det icke! Jag står fast vid min plan, alldeles bergfast; men jag vill giva dig betänketid, att du må vänja dig vid tanken på detta vågsamma företag. Vi skola nu icke mer tala därom. Efter några dagar tänker du icke så, säger du icke så. Du kan det icke, ty du älskar mig dock, och nu förer entusiasmen, men icke kärleken din talan. Se på mig, Ottilia! Vill du, att en annan skall draga bort med din Otto, en annan trycka honom till sitt hjärta och kalla honom sin? Se på mig, flicka! Skulle du härda ut denna syn, denna evigt förföljande tanke?
— O Gud, du prövar mig hårt! svarade jag och gömde mitt anlete i mina händer, och vi tego länge. Utan att just med ord bekräfta vår föresats, tycktes vi dock båda fattat den, att låta några dagar gå, innan vi beslöto någonting. Ett förtroligt, innerligt förhållande var imellertid återkommet, och vi nedsatte oss åter, hand i hand och tämligen lugnt, att tala utan alla
163
