Otto såg gruvligen tankfull och mörk ut, förblev länge så, men sade sedan:
— Vi skola icke mer tala därom. Den ena människan vet litet eller intet, vad som är den andra möjligt eller icke.
Och nu började vi åter tala om oss, under dessa förflutna tio dagar, och våra övriga små angelägenheter. Otto gjorde för mig en beskrivning om Malvina. Han berömde henne för allt; men i själva hans beröm låg något så svalt, så liknöjt, att jag började tänka, det Otto dock aldrig kunde finna sin lycka hos denna kvinna. Det ena ordet gav anledning till andra, och slutligen sade han:
— Uppriktighet och fullt förtroende böra lönas med detsamma. Se där, vill du läsa ett brev från Malvina? Har jag icke rätt, att i själva detta brev finns ett motgift för all kärlek? Jag vet icke egentligen var det sitter; men det finns, det känner jag
Jag tog mekaniskt brevet, av en besynnerlig, oförklarlig känsla, som dock var lika litet lik nyfikenhet som min kärlek till Otto var lik varje annat intryck. Brevet väckte likaledes hos mig en underligt obehaglig känsla, även oberäknat den omständigheten, att det kom från någon som hade vida större och mera rätt till Otto än jag. Detta brev var skrivet på mycket stort, styvt, tjock velinpapper, nästan sådant, som man plär rita och lavera på, samt viket blott i fyra delar, varav det blev ovanligt stort och fyrkantigt. Sedan började det med ett högst ordentligt och sirligt datum, på vars skrivande mycket besvär var nedlagt. Därefter kom ett: ”Min bästa Otto!” och så ett halvt kvarters mellanrum. Sedan började då äntligen själva brevet, men, som det var skrivet med ovanligt stor och prydlig handstil, en och en halv tums marginaler, långt imellan raderna, så innehöll det nästan ingenting, oaktat det var så till sägande fullskrivet på alla fyra sidor. Inga särdeles stavfel funnos, men alldeles fritt var det icke; dock sågs mycket väl, att de som insmygit sig voro icke av slurv eller hast utan rent
165
