var, och huru allt var beskaffat nu för tiden, samt även att få något att dricka; men jag förmådde icke ropa, och min ringklocka såg jag väl, men den stod så högt upp på kommoden att jag icke orkade sträcka mig efter den. Därföre lyssnade jag uppmärksamt nog till följande samtal, varav jag icke förstod ett enda ord:
— Men kära jungfru! hur i allan dagar kunde det vara utlyst?
— Jo, ser madame! Det var också en sörpris för fästmannen. Han lär redan i höstas talat vid prästen där nere, att det en gång skulle få lysas, fast han icke då vore närvarande eller själv kunde taga ut lysningen. Alla betyg och tocke där hade prästen ren fått.
— Nå, men vet inte jungfrun, varföre han är så stollig att dag från dag skjuta upp bröllopet, när allt är tillreds?
— Nej, kära madame! det vet Gud i himlen och ingen människa. Min bror, som tjänar hos kungen, säger att han icke alls är sig lik, att han långa stunder är alldeles som han vore ifrån sig, och att han vandrar halva nätterna fram och åter i sina granna rum, när han inte spelar kort.
— Jaså, han är ren ditflyttad?
— Ja bevars, det gjorde han då genast.
— Och nu skall då bröllopet stå i morgon?
— Ja, så är det väl sagt för visst, åtminstone!
Nu ledsnade jag vid detta odrägliga skvallerprat, och otåligheten gav mig kraft att räcka min klocka, med vilken jag hastigt ringde. Då inkommo skyndsamt tvenne för mig alldeles främmande figurer. Det ena var en snyggt och fint klädd tjänstflicka, det andra en gammal madame med glasögon. Häpna sågo de ömsom på varandra, ömsom på mig, och nu uppstod en konversation som för en fjärde må hända skulle förefallit rätt löjlig.
Jag: Vilka ären I, go vänner, och var är jag?
Jungfrun: Hon yrar alltjämt.
182
