kvarblivande för kapris, jag visste icke, vart jag skulle taga vägen, för att komma till mitt sovrum, jag visste icke en gång om man tänkt på mig med ett dylikt (mig anade motsatsen), och jag var i en gruvlig ängslan för den släta figur, jag skulle göra, och alla de otaliga frågor, jag skulle utstå, när sällskapet efter fulländad måltid skulle storma från bordet. Jag hörde darrande det glada sorlet och slamret av tallrikarna och betjänternas snabba steg, ut från matsalen, till vilken alla dörrar stodo öppna. Jag satt och lyssnade noga och sade för mig själv: nu äter man med sked, nu skär man stek, och nu äter man bakelse! Herre Gud hjälp mig, nu komma de snart!
Men jag bedrog mig litet, ty jag beräknade icke alla mellanrätterna. Ottos röst, där en behaglig men obetydlig skorrning och en lika liten läspning ägde rum, kände jag redan. Jag hörde hans vackra, livliga och glada skratt; jag hörde honom proponera skålar och alla andra skratta och klinga med glasen och därefter ett: Kors för tusan! — utropat av Otto, och en stol, som hastigt skjutes från bordet. Jag anade det västa, och min aning slog in.
— Kusin Olivia, kusin Olivia, kusin Ottilia, ville jag säga! ropade han genom alla rummen och sprang förbi mig, som alldeles inte syntes, när man kom från matsalen. Han sprang ropande, in igenom hela filen av de inre rummen, men kom snart tillbaka, allt med servetten på armen, och sade för sig själv, när han åter kom in i salongen: Jag tror F. tagit hel kusinen! Men i detsamma fick han ögonen på mig. Nu var jag bra dum, ty jag grät malörtstårar, Gud vet för vad egentligen. Nu kom han bort till mig, bad mig, tusen och ändå tusen gånger till, förlåta hans glömska; bad mig komma in med honom i matsalen, frågade, om jag hellre ville hava mat in till mig, bad mig framför allt icke gråta och tog en allt mer och mer mild och ljuv röst, som slutligen ingav mig det mod, vilket jag sedan märkt mig alltid få, just när faran är störst. Jag knäppte ihop mina händer, som jag tog från mitt gråtande
32
