Sida:Illusionerna 1965.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

hoppar över muren där borta och kommer andra vägen. Låtsa, som du satt här och läste! Du har ju en bok i handen? — Och nu var han borta. Men I gudar, vad jag åter var lycklig!

Tante och alla de andra kommo snart, och jag kände på mig, huru fördelaktigt det var för mig, att se glad och munter ut. Man skrattade, skämtade och pratade. Otto tillkom efter en liten stund. Han hade ”skrivit angelägna brev”. Jag blev väl något tystare och försagdare då; men stunden blev icke lång, ty nu var klockan halv sex, och nu var tantes vagn för dörren, Som vädret var gudomligt, och tante frisk, d. v. s. vid gott lynne, åkte vi i öppen vagn. Otto och ett par av hans kamrater redo bredvid oss. Men Otto red aldrig på min sida, utan på tantes. Alla gjorde sig ett nöje av att se min glada väntan att komma in i den efterlängtade staden. Vårt intåg gick, som du vet, genom Hornstullen, och jag var förtjust över den sköna staden, som låg framför mig, och vars anblick, särdeles Södermalmstorg, var förvånande skön och tjusande, helst så här — en härlig sommarafton och med hjärtat fullt av glädje. Man hade mycket roligt åt mina små jämförelser mellan det lilla, otäcka ***köping och Stockholm. Uppmuntrad av min tantes skratt och goda lynne, talade jag om Annettes harm över min dåliga smak, och något var tycktes roas av mina små berättelser, reflexioner och glädje, att åtminstone inbillningen om Stockholms yttre skönhet icke varit en illusion, som bedragit mig. Otto lade sig ned på hästen, talade ofta med mig, men red dock alltid på tantes sida. När vi kommit över slussen, togo herrarne avsked och redo åt ett annat håll. Jag var outsägligen lycklig. Tante beskrev noggrannt allt, vad jag såg och reste förbi, var utomordentligt god och bestod mig icke en enda pik eller ens förmaning för de stundande visiterna (därav kom även, att jag varken var så rädd eller så våpig). Under vägen hade Otto yttrat en flyktig önskan, att en gång få vara närvarande, när jag första gången beträdde Thalias helgedom, och honom redan av själ och fullt hjärta tillgiven, tog jag

42