hennes lekkamrat, således uppfostrad i huset sedan sitt tionde år, var väl icke egentligen vacker, men hade ett behag, en mildhet, ett sätt, så intagande och okonstlat, att man ovillkorligt närmade sig henne, ehuru hon i allmänhet var ganska tyst och fåordig. Jag slog mig genast ned hos henne, ehuru tante och generalskan pussade ihop mig med Emilie, gjorde oss genast till dusystrar och profeterade, att vi inom kort skulle bliva les deux inséparables; men därtill var jag alldeles för litet papegoja. Efter hand kommo flera äldre och yngre herrar. Pauline eller överstinnan hade en gammal man, ovanligt ledsam, och var således ganska road av de unga herrarne, som genast formerade en krets omkring henne. De äldre snackade med tante och generalskan. Emilie satt ihopkrupen och broderade och svarade dumt, men högt, när någon talade till henne. Melida (Mamsell D.) och jag sutto vid ett litet bord för oss i ett fönster, dit ungherrarne då och då gjorde en sväng, för att bese mig och tala med Melida, Dessemellan gjorde hon mig reda, vänligt och beredvilligt, för allt vad jag frågade om, vilket icke var ringa. Jag hade en otrolig håg att få kalla henne du, att höra denna vänliga benämning från hennes läppar; men jag hade icke mod att bedja henne därom, emedan hon var så mycket äldre än jag, och jag obetydligt kom ihåg min egenskap av grevedotter etc. En gång, när Emilie kom till vårt bord, lutade jag mig ned mot henne och bad henne sakta bedja sin vän tillåta mig detta önskade duskap. Då slog hon till ett så dumt skratt och sade helt högt: Kors, det är väl du själv, som skall proponera sådant och icke bonne amie Melida. — Både Melida och jag blevo onda på Emilie, men sågo snart skrattande på varandra och kallade varandra du. Nu kände jag mig på spetsen av all sextonårig lycka: Otto, och en vän! och en sådan vän! — Vad livet nu lyste skönt och härligt! Men nu öppnas dörren, och nu inträder — Otto! Jag hade länge önskat, men icke vågat hoppas det. Jag tyckte, att blott hans närvaro fattades i min lycka; men ifrån att vara
44
