komma in på ett annat kapitel — Hon har fått lära allt vad hon kan för samma mästare som Pauline.
Stackars Melida! tänkte jag — du har dyrt fått köpa dina kunskaper och ditt änglasaktmod, Men jag hade ingen lust att låta Emilies dumma elakhet slippa undan, utan sade ganska allvarsamt:
— Ja, därmed må vara hur det vill; men jag anser för din skyldighet, att be Melida upplysa dig om din eländiga lapp, som hon troligen i misstag eller av våda lagt i sin låda. Detta bör du göra, om icke för annat, så för att sedan kunna fritaga henne hos mig för din ohyggliga beskyllning.
— Nej, det bryr jag mig inte om! sade Emilie.
— Ja, så bryr jag mig sannerligen icke om dig! sade jag och gick mina färde, med full föresats att låta henne äta krusbär solo, följa med eller stanna kvar, vilket hon behagade. Jag för min del gick upp.
Harmsen tog jag min lilla söm och satte mig i ett fönster i salongen. Bredvid var ett litet kabinett, där tante Aline och tante Pauline förtrodde varandra sina angelägenheter. Som de icke hört mig inkomma, och som de troligen förutsatte, att Emilie och jag skulle följas åt, då tvenne flickor merendels höras på långt håll, visste de icke, att jag var i salongen. Jag hörde således följande samtal, varav jag då icke begrep ett enda ord, men som längre fram i tiden blev alldeles klart och redigt för mig.
Tante Pauline: Vart det inte frågan om fröken Louise L.? Du skrev det från Ramlösa.
Tante Aline: Jo; men hon var ful och dum och en sex och tjugo år.
Tante Pauline: Ja, denna lilla ser rätt bra ut, bara hon får litet turnyr, och för din salong blir hon snart en god resurs. Men pass på! När hon väl är färdig, kommer någon och far utav med henne.
Tante Aline: Åh nej! Det skall bliva min sak! Hon är dess-
61
