den andra. Tror du mig, när jag säger dig, det jag var nog oförnuftig, nog barnslig att i samma stund, samma ögonblick tacka Gud, den store, allseende Guden, för — att jag icke lovat bort mig till den valsen, vilket var av en händelse? O, min goda, vördade mormor, du trodde väl aldrig, att när du vande mitt unga hjärta att beständigt och i alla skiften tänka främst på Allfader, att jag skulle göra det, även när det nästan var en synd! Men i mina ögon var det icke så i det ögonblicket. Min högsta jordiska önskan i den stunden uppfylldes plötsligt och oväntat, och min första tanke blev ock tacksamhet till den goda, innerligen goda Guden. Under mitt korta tackoffer riktades min blick ovillkorligt åt höjden; men när den åter sänktes mötte den tvenne andra, nästan på en gång, nämligen Ottos, ännu vemodigare och själfullare än förut, och Melidas, sorgligt och svagt leende. När jag ömsom fäste ögonen på honom, ömsom på henne, märkte han henne först, ty han hade stått så, att han icke sett, hur nära hon satt. Nu gjorde han en hastig och kall hälsning, upprepade sin fråga, men i statsskick, d.v.s. Får jag den äran att valsa med min nådiga kusin? och då jag högt rodnande svarade ja, avlägsnade han sig.
Nu, mormor! nu var det icke mer den åt jorden blickande Ottilia, Vad glädjen och den rena, ljuva kärleken, vad de måtte sprida för en soldager även över de vanligaste drag! Från detta ögonblick, ja just från detta, hörde jag (bliv icke ond, kära mormor, för mitt dumma skryt, kom ihåg, nu säger aldrig någon mer så!), ja, då först hörde jag upprepas omkring mig: Vem är den flickan med törnrosorna? Hon är mycket vacker! Hon är för söt! En riktig skönhet! En verklig magnet! etc. etc. Gud vet, vad sorts öron vi flickor hava; men höra förträffligt allt dylikt, det göra vi! Jag tror, att den hörseln går litet genom ögonen. Men vad skall du tänka och säga om din Ottilia, käraste mormor, när jag tillägger, att dessa smickrande lovord gjorde mig outsägligen glad! Nu lönade det att vara vacker, att vara omtyckt och firad! Nu, när min Otto
86
