dig? Du tror visst, att var och en som bjöd upp dig har i sinnet att även enlevera dig.
Det låg något så bittert i hennes ton, att jag kände ett behov av att se på Melida, för att förvissa mig, det icke ävenledes hon var ond på mig. Men hon såg vänligt leende på mig, tryckte hjärtligt min hand och sade sakta:
— Det går nog bra, men akta dig! Emilies uttryck var mindre dumt än hon menade, ty du går nu verkligen på en ganska hal is.
I detsamma gjorde hon ett tecken åt mig att se framför mig, och se! då stod Otto i en väntande ställning för att föra mig in i valsen. Jag steg upp. Jag tog hans hand. Jag följde honom. Men, om han i en hast släppt mig, så hade jag säkert fallit, ty jag varken hörde eller såg några ögonblick. Jag var i en himmel, kära mormor! Och le nu hur mycket du vill; men för mig fanns i detta ögonblick ingen himmelsfröjd, som kunde förliknas med att av Otto föras till den svindlande valsen. Vi började dock icke genast, vi stodo tysta och stilla; men hans hjärta talade i hans hand, hans blickar, hans korta andetag, och själva hjärtat tyckte jag mig se och höra, hur det klappade. O, vad jag var salig!
Men nu till själva valsen!
Kära Mormor! Valsade du någonsin med morfar eller med någon annan som du älskade över allting på jorden och i himmelen, annars vet jag icke, om du kan fatta alla de himmelsljuva känslor som nu växlade inom mitt lyckliga bröst. Jag var på en gång glad, nöjd och lycklig samt dessutom smickrad och förnöjd över den framgång och det lilla uppseende, som föllo på min lott. Je ne suis pas femme pour rien! härmade man fru Staël, att hon en gång hade sagt; men det kunde jag här ävenledes applicera på mig, ty den är något annat, ganska bra och förträffligt, men ingen kvinna, som är liknöjd för beundran och männernas hyllning.
Nästan intet ord växlades mellan Otto och mig. Våra hjär-
88
