icke uppnå, förr än landets alla krafter förenades i en hand. Det blef Roms första uppgift att åstadkomma denna förening. Men landets natur lade icke ringa hinder i vägen härför, ty bergssträckningarna söndrade det i skilda bygder, hvilkas invånare hade olika lynne och olika lefnadsverksamhet. Dertill utsatte landets läge detsamma för invandringar af främlingar, icke blott från sjösidan utan äfven norrifrån. Att det romerska folket öfvervann alla hinder, utgör ett ovedersägligt bevis på dess kraft och ihärdighet. Men när hindren en gång voro öfvervunna, var det gifvet, att beröringen med de öfriga medelhafsfolken skulle förr eller senare leda till sammanstötningar och tvinga Italiens folk att uppträda såsom eröfrare, om det ej ville mista sin sjelfständighet.
Landets äldre indelning kan icke med säkerhet angifvas, emedan gränserna vackla. Vanligtvis uppgifves, med tydligt afseende på provinsindelningen under republikens sista tid, att det mellersta Italien var deladt i sex landskap, tre i öster, Umbrien, från Rubico (Fiumicino) till Aesis — hvilket dock först sent räknades till Italien — Picenum till Aternus och Samnium till Frento, samt tre i vester, Etrurien från Macra till Tiberis, Latium till Liris och Campanien till Silarus. Det nedre Italien omfattade i öster Apulien och Calabrien, utan naturlig gränsskilnad, samt i vester Lucanien och Bruttiernes land, skilda af Laus.
Om det urfolk, som kan hafva funnits i Italien, likasom i andra Europeiska länder, eger man ingen kännedom. I afseende på landets bebyggande, så vidt det faller inom historiens synkrets, har man högst sparsamma eller otillförlitliga underrättelser. Att det före Romarstatens bildande varit bebodt af många sjelfständiga folkstammar, är uppenbart, men då dessa samtliga underkufvades af och gingo upp i det Romerska samhället, så har den naturliga följden häraf blifVit, att deras äldre utveckling lemnat högst få spår efter sig. Väl har man flere af de gamle meddelade sagor, traditioner och historiska undersökningar om Italiens äldre befolkningsförhållanden, men de äro alla af ringa värde. Den enda väg, på hvilken man kan komma till någon visshet, är den jemförande språkforskningens. Af de äldre italiska språken finnas visserligen endast obetydliga minnesmärken, men kännedomen om dessa har dock ledt till resultat, hvilka sprida något ljus öfver folkstammarnes tidigare öden. Det har nemligen visat sig, att dessa språk — dock med undantag af det etruskiska och det japygiska, om hvilka vetenskapen icke har sig något sådant med säkerhet bekant — endast äro skilda munarter af ett gemensamt språk, som sjelft är en gren af den stora indisk-europeiska språkstammen.
