i den nyas religion. Den religiösa pligten fordrade också med nödvändighet familjens fortplantande, ty alltid skulle någon finnas, som kunde gifva familjegudarne hvad dem tillkom; i annat fall stördes de dödas ro. I brist på naturliga arfvingar kunde derför på vissa vilkor en främling inträda i familjen genom adoption och invigas i dess gudstjenst samt blifva i barns ställe.
Småningom vidgas familjekretsen. Nya grenar skjuta ut från den gamla stammen. Familjen delar sig i flere. Dessa sammanhållas dock fortfarande af ett föreningsband, den ursprungliga familjens gudsdyrkan. Stamhemmets härd och familjegrafven förblifva helgedomar äfven för de nybildade familjerna, och så uppstår en slägt eller ätt (gens). Familjens egendom, hvars berättigande ligger i nödvändigheten, att härden och grafven måste vara familjens tillhörighet, är i följd häraf odelbar. Äfven om och när jorden icke längre gemensamt brukas, utan uppdelas, på de olika familjerna, så måste dock grafven vara gemensam för dessa, ty der skall stamfadern emottaga dyrkan af hela den ätt, som bär hans namn. Och såsom familjen hade sitt hufvud i husfadern, hvilken på samma gång var dess prest och dess konung, så måste ock ursprungligen ätten hafva egt ett öfverhufvud, — förmodligen inom den äldsta grenen — som hade att förrätta den gemensamma gudstjensten och möjligen äfven var anförare i krig samt förste man i slägtrådet eller slägtdomstolen.
Till ätten höra slutligen clienterne. Dessa synas hafva varit tjenare eller i familjen emottagna gäster, hvilka för att icke störa familjegudstjenstens helgd måst på något sätt införlifvas med familjen. Clienterna hade i förhållande till ätten vissa ärftliga skyldigheter och rättigheter. Det är uppenbarligen ärftligheten, som utgör det bestämmande för clientbegreppet. Clientens beroende af ätten är ej blott personligt; det har gått i arf till honom eller går i arf från honom till hans efterkommande. Hans förhållande till ätten kan för öfrigt vexla; stundom, om ej vanligen, synes han hafva haft nyttjanderätt till jord, hvilken blifvit åt honom upplåten.
Familjen var sålunda det första samhället. Familjen utvidgades till ätt, men emellan de olika ätterna fans intet föreningsband; religionen åtskilde dem. Snart vaknade dock behofvet af sammanslutning. En sådan kunde endast åstadkommas på det sätt, att hvarje ätt behöll sin religion, men på samma gång en gudsdyrkan uppkom, om hvilken flere ätter kunde förena sig. Så blef det möjligt att af ätterna bilda en förening med gemensam helgedom och gudstjenst, förrättad af någon ätts målsman, som stälts i spetsen för det hela. Det må här lemnas oafgjordt, om flere ätter förenats till en curia och
