Nu blef han med ens förändrad och hängaf sig åt en ängslig och vidskeplig gudsdyrkan. Då gudarnes vrede fortfor, sökte Tullus, med tillhjelp af Numas anteckningar, att genom hemliga trollkonster aflocka Jupiter de uppenbarelser, han behöfde, men denne förtörnades häröfver och slungade sin ljungeld, som förbrände Tullus och hans hus.
Tullus efterträddes af Ancus Marcius. Denne var dotterson till Numa, och hans lynne hade tycke af morfaderns. Han bemödade sig att återställa den förfallna gudstjensten i dess förra skick och lät utarbeta ett utdrag ur Numas anteckningar för att tjena allmänheten till ledning i fråga om de bruk, som borde iakttagas. Men snart blef Ancus mot sin vilja indragen i krig. Latinerna togo hans fredskärlek för svaghet och inföllo på romerska området. Upprättelse fordrades på öfligt sätt genom krigshärolder, men vägrades. Kriget var nu oundvikligt, och Ancus förde det med kraft. Flere latinska städer eröfrades, och deras invånare förflyttades till Rom, der de fingo det Aventinska berget samt dalen emellan detta och det Palatinska till boningsplatser. Roms område utvidgades ända till hafvet, hvarigenom konungen fick tillfälle att vid Tiberns mynning anlägga hamnstaden Ostia.
Äfven mot Fidenater, Sabiner, Vejenter och Volsker förde Ancus segerrika krig. Volskerna förlorade sin hufvudstad Velitræ, och jemväl Vejenterna måste afträda land.
Till Roms tryggande befästade Ancus den viktiga, staden
