på den Qvirinaliska höjden samt möjligen äfven bemäktigat sig den Capitolinska. Vid denna tid måste bosättningen af Ramnes på Palatium redan hafva försiggått, och följden af Sabinernas framträngande var helt naturligt, att fiendtligheter uppstodo emellan dem och de äldre inbyggarne. På hvilkendera sidan framgången varit, är icke möjligt att bestämma. Man har visserligen antagit, att Sabinerne underkufvat de palatinska Romarne, men bestämd grund härför finnes ej, och säkrast är att stanna vid det antagande, att de båda stammarne förliktes och sammanslöto sig till ett samhälle. Att sammansmälta dettas båda beståndsdelar måste nu blifva de styrandes omsorg, och det är denna omsorg, som sägnen tillskrifver Sabinen Numa. Äfven i berättelsen om denne konung äro inflätade öfvernaturliga och historiskt oriktiga drag, såsom umgänget med Egeria och uppfostran hos Pythagoras, hvilken lefde långt senare. Numa gäller såsom stiftaren af den religiösa ordningen i den förenade staten, och vid hans namn fäster sig hela det romerska religionsväsendet. Visserligen måste sagan äfven tillskrifva statens militäriskt-politiske grundläggare Romulus några religiösa inrättningar, ty utan sådana kunde intet samhälle tänkas, men det är ändock Numa, hvilken betraktas såsom fader för religionsbruken och i allmänhet för den sedliga lefnadsordningen i Rom. Religionsbruken utgingo från en för Romarne i viss mån egendomlig föreställning. Dessa hyste den öfvertvgelsen, att man väl icke kan utspana framtidens öden, men att vid hvarje handling, som menniskan af fri vilja företager, himmelens gud, »den högste och bäste», Jupiter ej blott inom sig känner, utan ock lägger i dagen bifall eller ogillande. Det beror således af menniskan att genom noggrant aktgifvande på de tecken, i och genom hvilka himlaguden uppenbarar sin vilja, antingen på förhand försäkra sig om en lycklig utgång, hvilken ej kan uteblifva, när himmelen hägnar företaget, eller ock uppgifva detta såsom för gudarne misshagligt. Denna öfvertygelse gaf upphof och utbildning at den romerska teckenskådningen eller auguralkonsten, hvilken i det offentliga lifvet hade den allra största betydelse. Här framträdde nemligen otvetydigt Romarens tro, att himmelen hade särskild vård om hans folk, såsom kalladt att utföra dess vilja. Men denna tro medförde förpligtelsen att i allt rätta sig efter den gudomliga viljan och att gifva himmelen hvad honom tillkom eller att på det noggrannaste iakttaga de heliga bruken och, när något var försummadt, genom renings- och botoffer försona himlamakterna. Men huru känna de heliga bruk, som himmelen ville hafva iakttagna? I det enskilda lifvet inom familjen var det husfadern, som kände rätta sättet att dyrka gudarne; på honom hvilade omsorgen att
