Men detta sker ej utan svårighet. Tilldelandet af full medborgarrätt af nya samfundsmedlemmar innefattar nemligen dessas upptagande till delaktighet i gudstjensten. Nu voro de gamle särdeles angelägna att bibehålla gudstjensten ren och oförändrad, hvarför de ej gerna tilläto främlingar att taga del i densamma, emedan man derigenom kunde åsamka sig gudarnes misshag. Detta åskådningssätt i förening med den naturliga benägenheten att behålla gifna företrädesrättigheter gjorde, att endast undantagsvis nya ätter fingo inträde i staten och likställighet med de gamla. Det är till och med ovisst, om den tredje stammen, Luceres, till en början var alldeles likstäld med Ramnes och Tities. Härmed må dock hafva varit huru som helst, visst är, att bredvid de i religiöst och politiskt afseende af staten erkända ätterna småningom utbildade sig en ny folkklass. En del af clienterna synes af en eller annan anledning hafva biifvit fri från sitt beroende och derigenom fått en annan ställning i staten. Härtill kommo främlingar, som bosatte sig i Rom utan att blifva clienter. Antalet främlingar var troligen icke så obetydligt, och särskildt torde Etrusker i mängd hafva flyttat till staden, som låg nära intill deras land och erbjöd fördelar för alla, hvilka hade någon yrkesskicklighet eller sakkunskap i sådant, som ett stadssamhälle ej kunde undvara. Slutligen — och detta var vigtigast — eröfrades det ena landområdet, den ena staden efter den andra. En del af de underkufvade invånarne flyttade måhända till Rom, men större delen qvarstannade såsom införlifvad med romerska folket i och genom den underkastelse, som skett. Denna befolkning blef härigenom ett slags clienter till staten i dess helhet: den upptogs — med få undantag — icke bland ätterna, men lefde i samhället vid sidan af dessa, utan att ega annan rätt än commercium, hvarjemte staten väl erkände äktenskap ingångna inom den nya klassen. Ätt denna var förbunden att utgöra medborgerlig tunga, är gifvet; värnepligten synes dock hafva tillhört ätterna. Ju talrikare den nya klassen blef — och det var hufvudsakligen genom eröfringarna i Latium, som den tillväxte — desto svårare blef det att bibehålla densamma i den nästan rättslösa ställning, som den hade i förhållande till de patriciska ätterna. Det måste derför blifva föremål för konungarnes bemödanden att på ett eller annat sätt tillfredsställa anspråken hos den nva folkklassen, hvilken i motsats till de få ätterna, som ursprungligen bildade folket (populus) och kallades patres eller patricii, benämndes »mängden» (plebs eller plebeii). Endast härigenom kunde det blifva möjligt att af de båda, nästan såsom olika menigheter bredvid hvarandra stående, klasserna bilda ett verkligt helt.
