menniskolifvet, men innan anden kunde fatta deras form, försvunno de åter och gingo upp i det allmänna gudomsbegreppet, likasom vågorna i hafvet. De romerska gudomligheterna hade sålunda icke någon skarpt utpräglad egendomlighet; de flöto tillsamman, och de mångdubblades, allt som menniskotanken sammanhöll eller skilde verksamheten i olika moment eller såg den från olika sidor. Häraf kom det sig, att en verklig mytologi icke kunde utbilda sig i Rom. Man kan i fråga om gudarnes förhållande till hvarandra endast urskilja olika grupper af gudomligheter. I äldsta tider funnos icke heller några gudabilder, utan menniskorna nöjde sig med tecken. Så var en sten sinnebilden af Jupiters makt och verksamhet, en lans af Mars’. Senare hade man visserligen afbildningar af gudarne efter Grekernas sed, men den grekiska gudaläran kunde aldrig fullt rotfästa sig hos det romerska folket. Dess ideala gudaverld förblef främmande för Romarens innersta uppfattning, ehuru den visserligen gjorde sitt inflytande gällande till det yttre och i literaturen. Men för ett verkligt tillegnande af det grekiska föreställningssättet fattades Romarne en förutsättning: fantasiens liflighet. Också hade religionen hos Romarne redan från början fått en öfvervägande praktisk betydelse. Det gälde för staten, likasom ock för den enskilde, att i allt sitt görande och låtande försäkra sig om himmelens välbehag eller afvända dess misshag. Häraf de många renings- och försoningsfesterna, häraf den punktliga noggrannheten i de föreskrifna brukens iakttagande, häraf nödvändigheten att låta presterna meddela fullständiga anvisningar, huru de himmelska makterne skulle behörigen åkallas. Förhållandet emellan menniskan och gudarne var icke den innerliga hängifvenhetens; det var i viss mån ett rättsförhållande, hvilket tydligast framträdde vid löften, då man slöt ett slags aftal med gudomen. Den inre sinnesriktningen hade sålunda mindre att betyda, och ett verkligt medvetande af skuld samt deraf följande längtan efter försoning med gudomligheten fans icke. Men fruktan att åsamka sig de himmelskas vrede var stor: man bäfvade för den förbannelse, som följde på brottet, man längtade att rena sig från brottets smitta och att blidka de makter, som man förolämpat, vare sig genom orättfärdiga handlingar eller hädiskt tal eller fel i gudstjensten. Man hade mot gudarne pligter, som man måste uppfylla, och man uppfyllde dem i allmänhet med stor samvetsgrannhet, åtminstone till det yttre. Och om denna pligtuppfyllelse också ej kunde härledas från ett varmt hjertas nitälskan eller anses för etisk i högre mening, utan berodde på en förståndsmässig uppfattning, så var den dock ej utan betydelse för det sedliga lifvet inom det borgerliga samhället. En stark, ehuru visserligen
