och med obeveklig stränghet tillämpas den grundsatsen, att en i rättsligt afseende styrkt handling har sin vissa påföljd, hvilken icke kan uteblifva. Om således mördaren får gå till döden eller gäldenären i fängelse, så sker det derför, att en handling af hans egen vilja framkallat detta förhållande; det är helt enkelt verkan af en gifven orsak.
Romarnes hufvudnäring var jordbruket. Detta bedrefs af hög som låg och åtnjöt den största aktning. Huru högt det skattades, kan man inse af de loford, som Cato den äldre ger det, då han yttrar, att när man i äldre tider ville berömma någon, så sade man, att han var en god jordbrukare. Och i senare tider finner man samma fördelaktiga omdömen om jordbruket uttalade af Cicero och Plinius den äldre, hvilken sistnämnde anför flere bruk, åsigter och uttryck, som alla antyda den heder, hvari landtbruket stod. Detta omfattade icke blott frambringande af säd, isynnerhet spelt, samt af trädfrukter, skidfrukter och s. k. rotfrukter (t. ex. rofvor m. m.), utan ock odling och beredande af vin, äfvensom, ehuru ej fullt så tidigt, af olja. Betydande var derjemte boskapsskötseln. Arbetet bedrefs med kraft och förstånd; för utveckling af jordbruket genom tillgodogörande af vunnen erfarenhet och förbättringars införande var folket ganska emottagligt. Arbetare voro förnämligast husfadern och hans söner; legda dagsverkare synas föga hafva blifvit använda, och slafarbetet var till en början af ringa omfattning och betydelse. Med tiden och i följd af de ständiga krigen ändrades detta förhållande, och slafvarnes antal tillväxte allt mera. Rastedagar voro torgdagarne, som hvarje vecka — med 7 dagars mellantid — egde rum i staden, dit landtfolket då begaf sig för att köpa, sälja och uträtta allahanda bestyr. På dessa torgdagar höllos åtminstone senare folkförsamlingarna. Dessutom förekommo många fri- eller festdagar (feriae), då menniskor och djur hvilade ut från sina mödor, och de förre under offer till gudarne njöto kroppslig och andlig vederqvickelse.
Under den äldre tiden synes jordegendomen hafva varit någorlunda jemt fördelad. Större gods funnos knappast, och der den enskilde eller ätten hade alltför stor egendom för eget bruk, anvisades en del af jorden åt clienterna, som skötte den för egen räkning, men mot vissa skyldigheter till egaren. Dock uppstod snart skilnad i ekonomiskt afseende, isynnerhet emellan patricier och plebejer. Den i krig eröfrade jorden tillföll staten och större delen deraf synes hafva med statens begifvande, tagits i besittning af enskilde, hvilka brukade den, dock mot en viss afgäld. Men nyttjanderätten till statsjorden betraktades tydligen fortfarande såsom en förmånsrätt för patricierna, hvilka till en början hade varit de enda, som kunde göra anspråk på
