begrafningar, dels ock förnämligast af religiös beskaffenhet. Dessa sånger voro enkla och konstlösa; de bestodo i anropande vid namn af de gudar, man hyllade, i nedkallande af deras välsignelse och hjelp samt i afbedjande af deras misshag och deraf härflytande olyckor. Af sådan beskaffenhet var de tolf åkerbrödernas ännu bibehållna sång, i hvilken Mars och Larerna anropas. Till de religiösa sångerna kan man äfven hänföra vissa spådomar; siaren »den gudaingifne», af Ennius sammanstäld med guden Faunus, och skalden buro samma namn (vates). Troligt är att ritualen upptog rytmiskt affattade formulär; i denna tid, då skrifkonsten föga anlitades, var det helt naturligt, att man sökte gifva rytmisk, om också ej i sträng mening metrisk, hållning åt sådana tankeuttryck, som skulle muntligt fortplantas eller voro ämnade att framställa en öfver hvardagslifvet höjd stämning. Vid de landtliga högtiderna förekommo efter all sannolikhet redan tidigt skämt, som tog rytmisk form, samt karnevalsartade upptåg. Dessa bestodo i föreställningar af isynnerhet gycklande och förlöjligande art, vexelsång på enkla melodier samt dans och flöjtspel. Det sistnämnda synes hafva varit gammalt; man hade ett särskildt fiöjtblåsare- eller piplekaregille. Ur dessa landtliga upptåg och föreställningar utbildade sig med tiden den senare folkkomedien, hvilken ännu i dag lefver i Italien och hvars hufvudpersoner voro Maccus (Arlecchino eller Pulcinella), Bucco (storätaren), Pappus (Pantalone och Cassandrino, gubben och brackan), Dossennus (Il Gobbo, Il Dottore) samt spökfigurerna Manducus (tuggaren), Lamia m. fl.
Att den grekiska bildningen under konungadömets senare skede började få insteg i Rom, är förut angifvet, likasom att den småningom gjorde sin inverkan gällande på gudaläran. Hellenernas fester blefvo icke heller utan inflytelse på de lekar, som firades i rännarebanan till ära för de tre Capitolinska gudomligheterna och kallades »de stora» eller »Romerska».
Hvad den romerska byggnadskonsten beträffar, så fick den sin förnämsta utbildning genom inverkan från Etruskerna, hvilka åter, såsom vi sett, hade Grekerna till förebilder. Dock behöfver man icke antaga, att det romerska husets grundritning var lånad från Grekland; den kan, likasom planen för det grekiska, vara arf från en äldre tid. Det hufvudsakligen utmärkande för det romerska huset var ett fyrsidigt rum (bild 39) med en bassin i golfvet och en öppning i taket för att utsläppa röken. I detta rum som kallades atrium (rummet under sotad ås) och ursprungligen var det dagliga boningsrummet, sitter husmodern spinnande i kretsen af sina tjenarinnor; här är Penaternas altar; här intager familjen sina måltider, här står äktenskapssängen och här ställes
