Af de lokala gudomligheterna vunno de, som dyrkades i Memphis och Thebe, en mera allmän utbredning, emedan de såsom tillhörande rikets hufvudstäder naturligtvis hade ett större anseende än de öfriga. Ett undantag härifrån bildade dock de lokala gudomligheterna i This-Abydos, nemligen Osiris, Isis och Horus, som redan mycket tidigt hade vunnit allmänt erkännande och dyrkades öfver hela landet, förmodligen emedan This-Abydos varit Egyptens förnämsta stad i den gråa forntiden, innan Menes anlade Memphis. Också i ett annat hänseende utgöra de thinitiska gudomligheterna ett undantag, ty detta är den enda egyptiska gudafamilj, vid hvilken en verklig myt är fästad, om än denna först på en senare tid uppstod. Enligt denna myt hade guden Seb med sin gemål Nut fem barn, nemligen sönerna Osiris, Typhon och den äldre Horus samt döttrarna Isis och Nephthys. Såsom den äldste ärfde Osiris konungamakten och regerade med mildhet och visdom, men Typhon stämplade mot sin broder och med tillhjelp af sammansvurne lyckades det honom till sist att döda Osiris och sjelf bestiga tronen. Då Horus blifvit fullvuxen, började han, för att hämnas sin faders död, ett krig mot Typhon, som han efter flera strider ändtligen öfvervann. Efter sin död blef Osiris öfverdomare i underjorden.
Mycket ofta afbildade Egyptierna sina gudar såsom sammansatte af en menniskokropp med ett djurhufvud, hvarigenom gudabilderna fingo ett i ögonen fallande och karakteristiskt utseende. Guden Horus framstäldes sålunda med ett hökhufvud, gudinnan Pacht med ett lejonhufvud, Toth, gudarnes skrifvare, med ett ibishufvud o. s. v. Detta framställningssätt sammanhängde för öfrigt med andra religiösa föreställningar. Egyptierna tillbådo nemligen och dyrkade en hel mängd djur, såsom katten, hunden, ibis, schakalen, krokodilen, ichneumon och andra, som de ansågo för heliga. Några af dessa dyrkades öfver hela landet, andra blott i särskilda trakter. Dödsstraff var stadgadt för den, som dräpte ett heligt djur, ja, var det en ibis eller en katt som dödades, måste den olycklige umgälla detta med sitt lif, om han än ouppsåtligt och blott af en slump hade vållat djurets död. Under en eldsvåda ansågs det vigtigare att tillse, att en katt ej sprang in i lågorna än att släcka elden. Oerhörda omkostnader slösades på de heliga djurens underhåll, i det man påhittade all möjlig lyx för att åstadkomma till och med sådana beqvämligheter, som de oskäliga djuren ej tillbörligt kunde uppskatta, såsom bad, välluktande salvor, dyrbara smycken m. m.; efter döden blefvo dessa gynnade djur med stor prakt balsamerade och begrafna. Oxen Apis (bild 17, sid. 49) var det förnämsta af alla heliga djur. Hans namn, skrifvet med hieroglyfer,
