alldeles säkert var detta fallet med helgedomarne i Babel och Borsippa,
hvilka till en del voro urgamla, ehuru deras fulländning tillhör
Nebudkanesars och hans ätts välde. Grafkamrarne vid Ur och Erech äro
täckta sålunda, att hvarje tegelhvarf öfverskjuter det underliggande,
till dess de båda öfversta mötas med så knappt mellanrum, att ett
enda tegel räcker deröfver (bild 35, sid. 89). I dessa grafvar ligga
de döde i stora helgjutna lerkupor, och bredvid dem äro hopade
allehanda lerkärl af ofta smakfull form, jemte sten- och bronsredskap,
ringar af jern och guld o. s. v.
Dylika kärl, vapen och prydnader, som dock ej få bedömas ensamt af profven å de äldsta grafvarne, voro icke de enda varor, hvilka den kaldeiska slöjden frambragte till inhemsk åtgång eller till afsalu åt främmande. Glasets tillverkning var icke okänd, de babyloniska salfvorna eftersöktes öfverallt, men i synnerhet värderades högt de stickade ylle- och linneväfnaderna, som nyttjades dels till mattor och hyenden, dels till de yppiga, fotsida kläder, i hvilka de rike bland Kaldeerna helst gingo. Så blef elflandet redan tidigt sätet för en liflig handel med närboende och aflägsna folkslag. Egyptiska minnesmärken från det sextonde århundradet f. Kr, vittna, att det kaldeiska vigtsystemet vid denna tid var i bruk i Syrien, och så väl detta som längd- och rymdmåtten ligga till grund för hela forntidens, och i andra hand äfven för de nyare folkens. »Krämarstaden» Babel, såsom det gamla testamentets profeter uttrycka sig, uppsöktes af bergsboarne i norr och öster, som kommo med sina timmerflottar, sitt vin, sin ull och sina ädelstenar, och från hamnarna vid Persiska viken gingo skepp till perlfiske vid de närmaste stränderna, eller att hemta kryddor, sällsynta djur, kanske siden och bomull från Indien. Men Babels köpmän hade ej af nöden att sjelfve företaga långväga färder. Deras marknad försågs i rikt mått från Syrien med landets alster, med den aflägsna vesterns tenn och koppar, guld och purpur, hvilket allt anlände med karavaner öfver öknen.
5. Araberna.
I öknens utkanter, i de vattenfattiga och stenbundna markerna söder derom på den vidsträckta arabiska halfön, som påminner om Afrikas ofruktbaraste trakter, hade de frie herdarne sina tillhåll, fordom liksom nu splittrade i oräkneliga småstammar. De trifdes ej länge på samma ställe, utan ilade halfnakne hit och dit på sina snabba
