vägen vid Arnon. Jag byggde Beth Bamoth, ty det var förstördt. Jag byggde Bezer och templet i Diblathaim och templet i Baal Meon, och jag förde dit Kamos. Och Kamos sade till mig: ’Gack bort och strid emot Horonaim!’ — —»
Liksom Moab ansattes af Israel och Juda, så trängdes Juda under Josaphats son Joram af Edom och Philisteerna, Israel, under hans namne, af Damaskus, Damaskus och Hamath af Salmanassar, som nyttjade tillfället att förnya sina härnadståg mot Syrien (850 och de närmast följande åren). Han kunde dock föga uträtta, så länge Benhadad lefde. Men de assyriska planerna främjades i hög mån af de våldsamma tvister, som i Syrien söndrade ej blott de särskilda rikena, utan äfven partierna inom staterna ifrån hvarandra. Det var i synnerhet trosskilnaden, som framkallade dessa brytningar. Genom förbindelserna mellan de nygrundade konungahusen i Tyrus och Samaria hade phenicisk gudsdyrkan fått insteg i Israel. Offer förrättades åt Baal af inkallade prester, som, litande på Achabs och hans tyriska gemåls understöd, djerfdes med sina praktfulla och yppiga högtider fördunkla den tarfligare gudstjensten inför Jehovas beläte i Bethel. Detta åsågs med harm af månge infödde, som tillika otåligt knotade öfver den kraftige konungens ofta godtyckliga åtgärder, och missnöjet underblåstes af de kringvandrande siarne. Af ålder var man i Israel, liksom annorstädes, van att tillspörja gudomen om framtidens händelser och om råd i vigtiga ting. Dels utröntes Jehovas vilja genom lottkastning, anstäld af hans prester, dels förkunnades hon af profeter, som undfått spådomsgåfvan från höjden. Sjelfve konungarne vände sig stundom till dem, innan afgörande beslut fattades. Sålunda steg siarnes anseende, som ofta undanskymde de ättborne och rätteligen vigde presternas. Redan i Davids tid skall profeten Gad hafva oåtspord förkunnat Jehovas misshag öfver den påbudna folkräkningen, och hans yrkesbroder Nathan skildras som en af Salomos verksammaste hjelpare vid upphöjelsen till konungadömet. Än större vardt de djerfve folktalarnes inflytande efter rikets splittring. Fåfängt sökte Achab genom förföljelse dämpa deras ifver. Gynnade af allmogen, funno de säkra gömslen i aflägsna bergsbygder, och till inbördes uppmuntran slöto de sig till samman i skrån, inom hvilka en gudelig håg och en brinnande nitälskan emot Baalsdyrkarnes styggelser fostrades genom undervisande samtal mellan äldre och yngre. Mest prisad af efterverlden var Elia den Thisbiten, som tillbragte hela sitt stormiga lif i kamp mot afgudapresterna och det onda konungahuset. Den oblidkelige Elisa, hans lärjunge, lika fruktad i Damaskus som i Samaria, lyckades fullborda hämnden. På hans inrådan mördade Hasael
