siarens storartade utsigter i den aflägsna framtiden röjer Jesaja statsmannens oförvillade och omfattande blick för det närvarandes kraf. Det åttonde århundradet f. Kr. är det tidskifte, då ett verkligt statssystem utvecklar sig i österlandet, hufvudsakligen i följd af de assyriske konungarnes sträfvan efter öfverväldet. Förbund ingås mellan vidt skilda riken, sändebud fara från det ena hofvet till det andra, med spänd uppmärksamhet följer man vid Nilen händelsernas gång i Mesopotamien och i Syrien. I Kanaan var brännpunkten för detta skiftande lif, och tidens stämningar afspeglas troget i profeternas tal. Hos de äldre skymtar visserligen Assyrien i bakgrunden, men för det mesta höras blott förbannelser mot de närmaste grannarne, som ej lemna Israel i fred. Hos Jesaja åter vidgas synkretsen härutinnan som i allt annat. Egypten och Babel sysselsätta hans tankar lika mycket som Tyrus och Samaria, Han uppskattar maktförhållandena sådana de äro, men hans fosterlandskärlek qväfves ej af klenmodig betänksamhet. Ehuru han ständigt afråder från förhastade företag, vill han på inga vilkor veta af någon förödmjukelse inför Assur. Sedan hans varningar sannats, eggar han sin konung emot Sanherib, liksom sedermera Demosthenes det athenska folket emot Philip af Macedonien.
Profeterna kunde icke frälsa Samaria och Jerusalem från undergången. men utan dem hade Israel försjunkit i glömska likt så många andra småstammar, hvilkas historia ligger begrafven i några torra kilskriftsrader från en förfallen slottsvägg. Det var det profetiska hoppet, som höll det förströdda folket till samman och lärde det att gömma sina förfäders tro, sedvänjor och skrifter såsom sin enda skatt. Sålunda fortplantades de hebreiske siarnes tankar, till dess de kunde bära frukt i kommande dagar, då menniskorna knappast visste, hvar Ninive och Babel hade stått. Derför eger den tid af våldsam jäsning, i hvilken dessa i sanning verldsomskapande tankar mognade, så stor betydelse i mensklighetens häfder, och Israel har i sin politiskt okloka söndring, som vållade rikets fall, men gaf profeternas troslif dess fulla utveckling, lemnat efterverlden ett rikare arf, än om Davids verk hade blifvit fullföljdt med samma ihärdighet och lycka som Assurnasirpal, men ingen Jesaja hade funnit ett fält för sitt arbete.
15. Tiglath Pilesar II och Salmanassar IV. Syriens och Kaldeernas tuktan.
Om sider kom den förutsagda räfsten, framkallad af de hemsöktes egen förblindelse.
