fullbordade Salamanassars verk. »I början af mitt herradöme», säger han sjelf, »belägrade jag och tog jag Samaria; 27,280 af dess innebyggare bortförde jag; 50 stridsvagnar afskilde jag till min konungsliga lott; deras öfriga egendom lät jag sköfla. I de bortfördes ställe gaf jag bostäder åt andra underkufvade länders innebyggare; öfver dem satte jag mina embetsmän och lade dem den förre konungens skatt uppå. Jag förödde Samaria och hela Omris land» (722 f. Kr.). I andra inskrifter nämner han, att han flyttat Kaldeer och Araber till Syrien och särskildt till Samaria. Likväl omtalas äfven sedermera assyriske lydkonungar i denna stad, men med Ephraims rike var det för alltid ute. De tio stammarnes fångar förvisades till Medien och norra Mesopotamien.
Samarias fall lyktade ingalunda kriget, ehuru hvarken Philisteerna eller Egypten ännu vågade röra sig för att hjelpa Tyrierna, som fortfarande värjde sig lika hårdnackadt på sin holme i hafvet. Men från ett annat håll lades hinder i vägen för Assyriens framgångar. Merodach Baladan nyttjade Sargons frånvaro för att rycka in i Babel och låta utropa sig till konung öfver hela Kaldeernas land. Sargon måste skyndsamt vända sig mot öster, men ehuru han i sin vrede vidt och bredt härjade, fiendens städer och tillbakaslog hans bundsförvandt, konungen af Elam, nödgades han till slut ingå fördrag med Merodach Baladan och erkänna hans nyvunna välde, sjelf behållande endast en skenbar öfverhöghet. Genom det afbräck, som de assyriska vapnen emot vanan hade lidit, återupplifvades Syrernas domnade mod. Väl lyckades Sargon storma Hamath, hvars konung, androm till varnagel, lefvande flåddes, väl förnyades folkomflyttningarna efter ännu större måttstock än tillförene, och redan hotades Philisteerna under den oförtrutne Hanno af Gaza. Men ändtligen hade Sabako öfvervunnit sin tvekan och fullbordat sina rustningar.
Så voro då verkligen Ethiopiernas tallösa skaror i annalkande. Dongolas svartmuskige Nubier, eqvatortrakternas ullhårige och halfnakne negrer, de lydskyldige Deltafurstarnes slätrakade och smidige krigare, Libyernas beridne bågskyttar, alle de sällsamme, så länge afbidade hjelparne helsades med jubel. Till och med Jesaja greps af den allmänna hänförelsen. Redan skådar han i andanom hur Ethiopiernas »skänker föras till det rum, der Jehova Zebaoths namn är, till Zions berg.» I hans ord tycker man sig ännu förnimma den ängsliga väntan, hvarmed samtiden emotsåg den afgörande sammandrabbningen emellan Afrikas och Asiens herskare, emellan de båda välden, som, framgångna ur hvar sin afsides liggande bergsbygd, nu möttes i Kanaans af alla åtrådda ängder. »Ha! Du land med de vapenklingande
