Uti Attika är det en vis från Egypten, Kekrops, hvilken, förjagad från sin fädernestad Sais, landstiger i Peiräevs, äktar dottren till konungen i landet och efterträder honom efter hans död. Invånarne lefde då ännu kringspridda, han förenar dem i tolf hufvudorter, lär dem att odla olivträdet, att pressa olja ur dess frukter och att odla hvarjehanda sädesarter. Invånarne, förut nomader, fingo nu fasta bostäder och ett ordnadt samhälle. För att bättre tillknyta banden uti den nya staten, införde Kekrops vissa äktenskapslagar, begrafningsceremonier för att helga minnet af de döde, och domstolen Areopagen, hvilken hade sitt säte på Ares’ kulle och hade till ändamål att genom rättvisa domar förekomma våldsgerningar. Innan han dog, hade Kekrops på en klippmassa, som var otillgänglig från alla sidor utom från öster, byggt en ointaglig fästning, som efter honom fick namnet Kekropia, och vid hvars fot staden Athen så småningom bildade sig. Ibland hans sexton efterträdare räknar man Amphiktyon, hvilken förenade alla folkslag omkring Thermopylä till ett förbund, åt hvilket han gaf sitt namn; Erichthonios, som offrade sin dotter för att vinna en seger; Erechthevs, som sades vara anförare för en ny egyptisk koloni; Triptolemos och slutligen Egevs, Thesevs’ fader.
Äfven Megareerne nämde bland sina gamla förstar en Egyptier med namnet Lelex.
Dessa traditioner äro nu mera öfvergifna, De flesta af forntidens författare anse Kekrops såsom en inföding i Attika. Utan tvifvel bör man gå ännu längre och i honom, i Erichthonios, Triptolemos och de flesta af de gamla sagornas personligheter, blott se personifierade allegorier, föreställningar, af hvilka poesien har gjort konungar, heroer eller gudar. Väl omtalar Thukydides, att Karerna och Phenicierna före trojanska kriget hade besatt en del af öarna, men han nämner ingenting om de kolonier, som Danaos och Kadmos från Egypten och Phenicien öfverförde till grekiska fastlandet, och till åtskilnad från Herodotos, som efter de memphiska presternas berättelser vet så mycket om dessa gamla tider, tviflar den stränge historieskrifvaren på, att man angående dem kan försäkra någonting med visshet. Dessa främlingar, som grundlägga kungliga dynastier, och som för att lyckas deruti borde hafva varit talrika, talade språk som voro fullkomligt olika Hellenernas. Om deras inflytande hade varit nog stort för att bemäktiga sig det politiska öfverväldet, så skulle det också hafva gifvit dem förmåga att beherska språket. Det är vanligtvis icke ett lands eröfrare, om de nämligen äro de besegrade öfverlägsne ej blott i makt utan äfven i civilisation, som glömma sitt språk. Då grekiskan icke har bevarat några spår af de semitiska språken, så är det
