utbredt, sammantränges och fördunklas. Det mörker, som poesien och sagan till hälften hade skingrat, nedstiger åter öfver hela den helleniska verlden och omhöljer densamma ännu under flera århundraden. Det är ej förrän efter år 600 före vår tideräkning, som man angående Greklands historia eger sammanhängande och pålitliga underrättelser. Före denna tidpunkt har man blott få händelser att anföra, såsom Dorernas eröfring af Peloponnesos, utvandringen till Mindre Asien, Lykurgos’ lagstiftning och de messeniska krigen.
Den nya rörelsen utgick ifrån vester, ifrån den trakt, hvarest namnen Greker[1] och Hellener voro ursprungliga, och hvarest Dodonas gamla helgedom reste sig. Sålunda inträngde Epeiroterna i Hämonien, hvilket land de efter en af sina anförare gåfvo namnet Thessalien. Hämonierna, förjagade från sitt land, kastade sig i sin tur öfver Böotien, hvarifrån en del af den äoliska befolkningen utvandrade till Mindre Asiens kuster. Denna Thessaliens eröfring genom Epeiroterna blef olycksbringande för landet. I stället för att förena sig med den infödda befolkningen, gjorde eröfrarne denna till ett slags vid jorden fästade trälar, under det de sjelfva bildade en militärisk aristokrati, och sålunda till sin fördel förevigade följderna af segren. Men omsorgen att vaka öfver sin säkerhet, hvilken oupphörligt hotades af den underkufvade befolkningen, afhöll dem också från fredliga sysselsättningar, och Thessalien gjorde ingenting för den grekiska civilisationen.
Dorerna, som bodde vid foten af Olympos, underkastade sig ej, utan genomtågade modigt hela landet och blefvo i stället för flyktingar eröfrare. De fråntogo Dryoperna det område, som utsträcker sig från Öta till Parnassos, hvilket de sedan alltjemt bibehöllo. De hade äfven från Tempedalen medfört sin nationalgud, Apollon, hvilken de ansågo såsom fader till Doros. Sålunda förändrade det nordliga Grekland sina invånare och sin författning. Det förlorade genom denna omhvälfning det inflytande, som det under den heroiska tidsåldern utöfvat. Hämonien hade varit en af de förnämsta härdarne för det helleniska lifvet, stamlandet för gudarne, heroerna och de äldsta sagorna. Under sina nya beherskare blef det afskildt från det gemensamma lifvet. Thermopylä blef i stället för Tempedalen ingången till Grekland, och Parnassos i stället för Olympos det nya samhällets religiösa medelpunkt.
En till sina följder ännu betydelsefullare folkrörelse var hvad
- ↑ Romarne utsträckte detta namn, som hos Hellenerna sjelfve blott användes om en enda stam, till hela folket, liksom Fransmännen benämna alla Tyskar efter Alemannerna.
