slags religiös förening mellan guden och hans tillbedjare. Till gudens heder förtärde man så mycket som möjligt af det heliga köttet, offerkakorna och vinet.
Det fullständigaste, men tillika det sällsyntaste, var det offer, som förbehölls guden ensam och som helt och hållet uppbrändes, hvaraf dess namn »holokaust»; det högtidligaste var den så kallade hekatomben, som bestod af 100 kreatur. Den fattige, som ej hade några offerdjur att erbjuda, frambar små bilder af bakade kakor. En rik Thessalier offrade i Delphi 100 oxar med förgylda horn; en fattig medborgare från Hermione närmade sig altaret och ditkastade en näfve mjöl. »Af de båda offren är det senare det angenämaste för guden», sade Pythia, Innan man närmade sig altaret, skulle man låta rena sig. Vid ingången till templet befann sig en prest, som bestänkte de ingåendes händer och hufvud med reningsvatten. En fullständigare rening erhölls genom neddoppning i ett slags dopfunt.
Yttre tecken tillkännagåfvo gudarnes vilja. Offerdjurens inelfvor, riktningen af lågan och röken vid offren, foglarnes flygt, drömmar, sände af Zevs, ovanliga ljud, ett tillfälligt sammanträffande af menniska och djur, tillfälligtvis uttalade ord utgjorde förebud för framtiden.
Den grekiska Olympen var ej synnerligen aflägsen från jorden. Det afstånd, som skilde gudar och menniskor, förminskades ännu ytterligare genom myterna om halfgudarne eller heroerna. Grekerna gåfvo denna benämning åt söner af gudar och menniskor eller ock åt män, som blifvit ryktbara genom sina bedrifter eller de tjenster, de gjort menskligheten, och de dyrkade dem genom böner och hedersbetygelser; de ansågos såsom skyddsandar, hvilka vakade öfver sina tillbedjare, bistodo dem i olyckan, sände dem profetiska drömmar och lade sig ut för dem hos de stora gudomligheterna. Dylika heroer voro icke blott Herakles, Thesevs, Jason m. fl., utan äfven hufvudmännen för utvandringar, grundläggarne af städer och familjers eller korporationers skyddsherrar. Hvarje stad, hvarje samhälle hade sina heroer, liksom det hade sina gudar. De tio stammarne i Athen dyrkade såsom halfgudar dem, hvilkas namn de buro. Det motsvarade katolikernas, helgondyrkan; på senare tider uppdrog man vanligen åt oraklet i Delphi att utföra »kanonisationen» genom att anbefalla dyrkan af den nye guden.
Vid en ännu senare tidpunkt trodde man dessutom på demoner eller andar; hvarje menniska ansågs ega en sådan.
I sammanhang med det ofvanstående, vilja vi ytterligare tillägga några omständigheter, hvilka snarare tillhöra de följande århundradena,
