slagfältet, exercisplatsen eller rådet, är hans arbete slutadt. För att alltid hålla honom färdig att tjena sig, förbjuder staten honom all annan sysselsättning. När så är, är det nödvändigt, att Heloten arbetar för honom och gifver honom sitt uppehälle. Tag bort Heloterna, och det skall ej mer finnas några Spartaner, ty Lykurgos’ lagar skola förfalla, så snart yxan och spaden komma att ersätta lansen i dessa Dorers händer, så snart de glömma kriget för åkerbruket och handeln. Derföre qvarstod slafveriet såsom ett nödvändigt vilkor för Spartas tillvaro ända till dess sista dag.
Men Spartanen sjelf bibehåller blott på två vilkor sitt namn och sin ställning: han måste underkasta sig Lykurgos’ stränga lefnadsordning och för de offentliga måltiderna tillsläppa, hvad lagen af honom fordrar. Om han ej uppfyller dessa skyldigheter, beröfvas han sina rättigheter. Om man blott tager Spartanerna i betraktande, bildar Sparta ett demokratiskt samhälle, alldenstund alla Spartaner äro jemlikar, och hvar och en har del i styrelsen, vare sig såsom konung, rådsherre eller vanlig medborgare. Ser man åter på Sparta och dess välde i sin helhet, så utgör det en aristokrati, som närmar sig fåmannastyrelse. Så stor är skilnaden emellan den stora massan af landets invånare och det jemförelsevis lilla antal, som utöfvar styrelsen. Spartanerna voro indelade i tre stammar, Hylleer, Dymaner och Pamphyler, mellan hvilka det ej fans någon annan skilnad, än att den kungliga familjen tillhörde den förstnämnda.
Vid nytändningen hvarje månad sammanträdde folkförsamlingen, vid hvilken en af Herakliderna ej hade större lagligt inflytande, än den ringaste medborgare. Församlingen afgjorde utan öfverläggning genom att rösta ja eller nej de förslag, som framstäldes för henne. Det var först senare, som öfverläggningar och förändringar af förslagen förekommo. Senare uppkom äfven den lilla och den stora folkförsamlingen. Den förra sammanträdde för att välja embetsmän och prester, den senare för att afgöra de stora frågorna, såsom krig och fred, förändringar i författningen och tronföljden.
Öfver folkförsamlingen stod rådet, gerusian, en senat i ordets egentliga betydelse. Man fordrade af dess medlemmar hvarken börd eller förmögenhet; men ingen var valbar före 60 års ålder. Tillföljd af detta stränga vilkor, hvilket blott lemnade gamle män tillträde till senaten, erhöll den en viss egendomlig karakter, hvilken återspeglade sig i hela Spartas statskonst, i hvilken långsamhet, klokhet, en ofta öfverdrifven försigtighet och ett starkt misstroende både till menniskorna och lyckan voro de utmärkande dragen. Senaten utgjordes af 30 medlemmar, af hvilka en valdes inom hvarje af de 30 ober, hvari de 3 stammarne
