sin tillflykt till Athenas altare uti borgen. Det fans på den tiden bland archonterna en man, som troligen var lika äregirig som Kylon, och som lika mycket som han eftersträfvade enväldet. Det var Megakles, hufvudman för Alkmäonidernas slägt. Han tillät ej, att en annan bemägtigade sig, hvad han ej sjelf kunnat taga; han hade satt sig i spetsen för sina medborgare och lyckats återtaga Akropolis. Då återstod att beröfva Kyloniderna gudinnans beskydd. Han öfvertalade dem att inställa sig inför domstolen; men då de fruktade att förlora skyddsrätten, rådde han dem att vid Pallas’ bildstod fästa en tråd, hvilken de skulle hålla i handen. Då de kommo i närheten af hämndgudinnornas altare, brast tråden. Megakles påstod, att denna händelse bevisade, att gudinnan vägrade dem sitt beskydd. Man stenade dem, som grepos utom templet, och de, som tagit sin tillflykt dit, nedgjordes vid sjelfva altaret (612).
Detta mord ådrog likväl Megakles en anklagelse för helgedomsbrott, och denna anklagelse hvilade öfver hela hans hus, ända till långt in i följande tider. En pest, som utbröt en tid derefter, ansågs för ett gudarnes straff. För att lugna sinnena, efterskickade man en för helig ansedd man, den vise Epimenides från Kreta, hvilken skulle anställa försoningsoffer. Då brottet fordrade menniskoblod, erbjödo sig två unga Athenare, Kratinos och Aristodemos, förenade genom en innerlig vänskap, att låta sitt lif för fäderneslandets räddning. Epimenides lät dessutom på Ares’ kulle, hvarest Areopagen hade sitt säte, bygga ett tempel åt hämndgudinnorna. Då han efter fullgjordt uppdrag afreste, ville man öfverhopa honom med skänker. Han mottog ingenting annat än en olivgren och rådde Athenarne att lyssna till den vise Solons råd.
Solon, en afkomling af Kodros, lefde i Athen såsom en vanlig medborgare. Under sin ungdom hade han egnat sig åt handel, för att återställa den af hans fader betänkligt förminskade förmögenheten.
