medborgare, om hvilka båda parterna förenat sig. Deras utslag tillät ej något vad.
Areopagen var en gammal domstol med stort anseende, hvilken hade sitt säte på Ares’ kulle, hvaraf den hade sitt namn. Den sammanträdde under bar himmel och skipade rätt i saker, som rörde mord, stympning, förgiftning och förräderi. Den var sammansatt af afgångne archonter, sålunda i allmänhet af män, som nått en mera framskriden ålder och voro vane vid offentliga göromål. Solon gjorde den till en högsta domstol och gaf den i uppdrag att vaka öfver hela samhället, öfver uppfostran och religionen, att granska de utslag, som fälts af folket, med magt att återvisa en sak till ny behandling. Medlemmarne utnämndes på lifstid. Areopagen hade sina sammanträden nattetid, med den andre archonten som ordförande. Inga tal förekommo, intet vädjande till känslorna, blott ett enkelt anförande af sakförhållandena. För omröstningen togo medlemmarna hvardera en sten på altaret och nedlade den under tystnad i barmhertighetens urna, som var af koppar, eller i dödens, som var af trä. Vid lika röstetal kastade härolden ytterligare en sten i barmhertighetens urna. Det var Pallas’ röst.
Genom denna såväl af aristokratiska som demokratiska element bestående författning, förstod sålunda Solon att på ett skickligt sätt förena de stridiga intressena. Folket vann mycket derpå; likväl gjorde adeln ej något motstånd, emedan han, då han för tillfället egde nästan all förmögenheten, ej insåg hela betydelsen af bördsadelns ersättning genom en rikedomsadel.
I Solons stat försvinner ej, liksom i Lykurgos’, menniskan för medborgaren, hvilken i Sparta alltid och öfverallt är fastkedjad vid staten. I Athen tillhör ej all egendom staten; den enskildes förmögenhet finnes der till i all sin frihet. Solon lade grunden till denna frihet genom sin lag angående testamenten. Förut hade den medborgares egendom, hvilken dog utan barn, tillfallit hans geneter. Solon, som föredrog vänskapen framför slägtskapen, friheten framför tvånget, och som ville, att hvar och en verkligen skulle vara herre öfver det han egde, tillät dem, som saknade barn, att fritt förfoga öfver sin egendom. Endast i brist på testamente voro geneterna arfvingar. Funnos barn, delade sönerna sinsemellan lika, men vore skyldige att förse sina systrar med hemgift; funnos ej söner, ärfde döttrarna.
Äktenskapet hade i Athen mer värdighet än i Sparta. Angelägen om qvinnornas heder, inskränkte Solon deras frihet till förmån för det passande. Han utfärdade föreskrifter för deras resor, deras sorg och deras offer; han förbjöd dem att begifva sig ut ur staden
