Grekerna, som ville veta allt, äfven det tillkommande, tyckte om oraklen; men de älskade ej mindre festernas högtidligheter. Hvarje stad hade sina högtider, och vid dessa tillfällen reserverades platser för invånarne från bundsförvandtstäder eller kolonier. Så snart gudstjensten begynt, upphörde alla andra sysselsättningar. Domstolarne stängdes, alla betalningar uppskötos, gäldenärer och brottslingar fingo gå oantastade.
Bland dessa fester nämna vi blott Dionysos’-festerna, hvilka gåfvo upphof åt den dramatiska konsten; de stora Panathenäerna, hvilka i Athen med en storartad prakt firades till skyddsgudinnan Athenas ära; och Thesmophorierna, Demeters fest, hvilken framhöll de sedliga lagarne, annars så sällan framträdande uti den hedniska kulten.
Bland mysterierna voro de, som firades på Samothrake och i Elevsis, de äldsta och de mest ansedda. I de samothrakiska mysterierna kunde hvem som helst blifva invigd, men först efter försonande reningar, hvilka ansågos skydda emot fara under detta lifvet och tillförsäkra en lyckligare tillvaro på andra sidan grafven. Ett af de nödvändiga vilkoren var, att den, som skulle invigas, biktade sig för presten.
De elevsinska mysterierna komma oss ofrivilligt att tänka på de teatraliska föreställningar, som medeltiden, fast i en annan betydelse, äfven kallade mysterier; ty de utgjorde ett uppförande af den sköna sagan om Demeter och Persephone (Ceres och Proserpina), hvilken en af de homeriska hymnerna åt oss förvarat. Från dessa mysterier voro barbarer och mördare, äfven om ofrivillige, uteslutne; blott Hellener hade tillträde. Mysterierna tilltalade i synnerhet de yttre sinnena; de bestodo snarare i ett religiöst skådespel, än de meddelade några sedliga eller filosofiska läror. De fleste stannade fromt vid sagans innehåll: men tack vare sinnebildens tänjbarhet, infördes så småningom läror, hvilka ifrån början troligen ej funnos deri. Den i Demeters-sagan förekommande ynglingen Demophoon, hvilken renades genom lågorna, kom att föreställa själen, som luttras i pröfningarna; Persephone i underjorden, menniskans skenbara död; hennes återvändande till Olympen, uppståndelsen och odödligheten. De, som voro invigde i de elevsinska mysterierna, räknade med bestämdhet på en evig sällhet. »Den, som ej kunnat blifva invigd», säger Pindaros, »får förtvina i underjorden, under det att den genom invigningen renade menniskan efter döden får vistas bland gudarne».
Festligheter af en mindre lokal karakter voro de fyra stora offentliga spelen, de isthmiska i närheten af Korinth till Poseidons ära, de nemeiska i Argolis till Herakles’ ära, de pythiska i Delphi till
