folkslagen, deltogo turvis i striden med undantag likväl af Phokerna, hvilka voro placerade på berget för att bevaka gångstigen.
»Under det att Xerxes öfvervägde, hvilket beslut han skulle fatta, kom till honom en Malier, vid namn Ephialtes, och underrättade honom, under hopp om en stor belöning, att det öfver berget fans en gångstig, på hvilken man kunde komma bakom Grekernas läger. Konungen befalde genast Hydarnes att med de odödlige följa förrädaren. Perserna uppbröto från lägret vid den tid, då man tänder vakteldarne, och marscherade under hela natten med berget Öta på högra sidan och på den venstra de trachiniska klipporna. Vid morgonrodnadens framträdande hade de uppnått den höjd, på hvilken de tusen Phokerna befunno sig. Desse hade ej kunnat se Perserna bestiga berget, emedan den stora mängd af ekar, som betäckte det, höll dem ur deras åsyn. Då emellertid vädret var lugnt, märkte Phokerna deras annalkande af det buller, som förorsakades af prasslet i de nedtrampade löfven, grepo till vapen och skyndade dem till mötes. Då barbarerna fingo se soldater framför sig, grepos de af förvåning och fruktan, ty de hade ej väntat att finna någon på detta ställe. Hydarnes sjelf fruktade, att han hade med Spartaner att göra, men sedan Ephialtes sagt honom, hvilka de voro, ordnade han sina Perser till strid. Phokerna, som öfveröstes med pilar och kastvapen, flydde till den högsta spetsen af berget, hvarest de beredde sig på att kämpa till sista man. Men i stället för att förfölja dem, skyndade Perserna att nedstiga på andra sidan. Just härunder undersökte siaren Megistias offerdjurens inelfvor och förutsade Spartanerna, att döden väntade dem vid dagens inbrott. Snart anlände öfverlöpare, hvilka omtalade, att Perserna ämnade kringränna dem. Från höjderna nedspringande skyltvakter bekräftade denna nyhet, just som dagen var i annalkande. Grekerna rådslogo om det beslut, de skulle fatta. Somliga voro af den åsigt, att man borde försvara sig, andra rådde till ett skyndsamt återtåg. Man kunde ej komma öfverens. En del bröt upp för att återvända hem, en del beslöt att stanna qvar hos Leonidas. Man påstår emellertid, att Leonidas sjelf gaf uppbrottsorder åt dem, som drogo sig tillbaka, för att rädda dem från en säker död, men tillkännagaf, att det hvarken anstod honom eller Spartanerna att under någon förevändning lemna den post, som de fått i uppdrag att försvara. Thespierna och Thebanerna voro de ende, som derjemte stannade qvar. Thebanerna mot sin vilja, ty Leonidas qvarhöll dem såsom gisslan, men Thespierna frivilligt.
»Emellertid hade Xerxes vid solens uppgång anställt libationer, hvarpå han afvaktade den med Ephialtes aftalade timmen för att
