bland sina grundläggare hade att anföra två lysande namn, historieskrifvaren Herodotos och talaren Lysias.
Enligt Grekernas gamla kolonisationssystem blef kolonien snart mer eller mindre en främling för moderstaden. Perikles, som önskade bibehålla dessa nya kolonier i ett nära samband med Athen, lät nybyggarne i det Ägäiska hafvet bibehålla sin medborgarerätt. Skada blott, att denna liberala politik ej fick en vidsträcktare tillämpning. Om Perikles, i likhet med senaten i Rom, så småningom skänkt medborgerliga rättigheter äfven åt främlingar, om han, i stället för att strängt begränsa medborgarnes antal, tid efter annan utvidgat detsamma; så skulle Athen, i stället för att räkna 14,000 medborgare, liksom Rom kunnat räkna 2 eller 300,000, och dess välde skulle då, hvilande på vidsträcktare grundvalar, ej behöft störta tillsammans för första stöt.
Athens välde egde dock hjelpmedel, hvilka tycktes tillåta det att trotsa allt. Perikles sörjde för, att arsenalerna ständigt voro uppfylda, och han hade alltid 300 stridsfärdiga fartyg, bemannade med 60,000 krigare; 13,000 hopliter, bestående af medborgare och metöker, voro vid första order färdiga att rycka i fält; 16,000, yngre eller äldre än de nämnde, lågo fördelade i garnisonsorterna; härtill kommo 1200 ryttare och 1600 bågskyttar, till största delen Skyther.
Om underhållet af krigshärar på dessa tider var mindre kostsamt än under nyare tider, emedan det ej fans något artilleri, och emedan hvarje medborgare var skyldig att bestrida sin utrustning med egna medel, så är det likväl säkert, att dylika stridskrafter kräfde betydliga omkostnader. Byggandet af fartyg, hopliternas och ryttarnes sold, aflöning af domare, ersättning till medborgare, som infunno sig i folkförsamlingarna, gratisutdelningar af säd, de betydliga omkostnaderna för offentliga fester och i synnerhet för de storartade arbeten, som Perikles utförde, uppgingo midt under freden lätteligen till 1000 talenter årligen. Huru kunde man bestrida dylika omkostnader, hvilka ännu ytterligare förökades, då krig inträffade?
Grekerna tyckte ej om direkta skatter. Så vida ej en tvingande nödvändighet så fordrade, ansågs det tyranniskt att beskatta medborgarnes egendom, arbete eller person. De i deras tycke bästa inkomsterna voro de, som härflöto från statsegendom eller indirekta skatter. I farans stund räknade de på frivilliga gåfvor, hvilka sällan uteblefvo, och i vanliga fall på de rikes frikostighet. De främlingar, som bebodde staden och der njöto skydd, voro skyldige att betala skatt så som ersättning för den lätthet, hvarmed de i Athen kunde drifva
