fiender och om fadern utspred de mest orättvisa rykten. Perikles älskade likväl sin son; men pesten beröfvade honom såväl denne som hans andre son, Paralos. Det såg ut, som skulle slägten utdö, och familjgudarnes altaren blifva utan offer. Perikles gaf för första gången vika för sin smärta. I det ögonblick, då han satte dödskransen på den siste sonens hjessa, utstötte han ett jemmerrop och gaf fritt lopp åt sina tårar. Folket, som snart ångrade sin otacksamhet, skänkte medborgarrätt åt hans son med Aspasia, hvilken, såsom född af en utländsk moder, ej härtill hade någon laglig rätt, och gjorde åter Perikles till en af de tio årligen valde befälhafvarne.
Från en grekisk vasmålning.
Under den tid, Perikles var i onåd hos folket, hade en beskickning afgått till Sparta för att begära fred. Då denna skymfligen afvisades, började kriget föras med förnyad kraft. Potidäa måste slutligen gifva sig (430). De gamle invånarne erhöllo fritt aftåg, och staden fick ifrån Athen en ny befolkning.
Följande året inträngde icke Archidamos i Attika, der pesten fortfarande rasade, utan började belägra Platää i Böotien, dock utan att kunna intaga denna stad. Innan Archidamos på hösten begaf sig hem med en del af sin här, inneslöt han likväl hela platsen med dubbla murar, hvilkas bevakning han anförtrodde åt Böotierna.
Samtidigt försökte Spartanerna att bortjaga Athenarne från det Joniska hafvet. Men detta företag hade föga framgång. Athenaren
