delen var demokratiskt sinnad, uttalade sig för bibehållandet af den gamla och ärorika författningen. Alla aristokratiskt sinnade anförare afsattes, och Thrasybulos och Thrasyllos, två folkvänligt sinnade anförare, sattes till befälhafvare öfver krigshären, hvilken med ed förband sig att fortsätta kriget mot Sparta och störta tyrannerna. Invånarne i Samos förbundo sig till detsamma. Argos erbjöd sitt bistånd.
Athen berodde härefter af krigshären; krigshären tillhörde den skickligaste, och den skickligaste var Alkibiades. De store hade svikit honom. Tillbakastött från ett håll, vände han sig åt ett annat. Nyligen hade han klandrat den demokratiska styrelsen. Nu gillade och berömde han den. Han bländade krigshären med sina falska löften, lofvade subsidier från Tissaphernes och den pheniciska flottans bistånd. Enhälligt lemnade man honom plats bland befälhafvarne.
Krigshären ville genast rycka emot Athen, för att störta den nya regeringen. Alkibiades lade band på dess ifver med det påståendet, att, om man lemnade Samos, skulle hela Jonien och Hellesponten falla i fiendens händer. Detta uppskof höll på att blifva Athens undergång, ty det hotades oupphörligt af de fyrahundrades förräderi och den peloponnesiska härens anfall. Men Alkibiades hade sina skäl att ej återvända till sin fädernestad, förrän han utfört någon stor bedrift, för hvilken han kunde räkna på tacksamhet.
Efter fyra månaders inre olyckor och strider upplöstes åter de fyrahundrades råd, och demokratien återstäldes. Domen öfver Alkibiades upphäfdes, hvarpå Athens flotta med hans hjelp besegrade Spartanerna vid Abydos. Väl blef Alkibiades, då han strax derpå besökte Tissaphernes för att skaffa penningar för flottans behof, af honom qvarhållen såsom fånge; men han lyckades åter fly och tillkämpade sig i spetsen för den athenska flottan år 410 den glänsande segern vid Kyzikos, hvarest hela den peloponnesiska flottan blef tagen, och besättningen, som stigit i land, fullständigt besegrad. Hermokrates, som intagit den fallne anförarens plats, skref till ephorerna i Sparta: »Allt är förloradt: Mindaros är död; inga lifsmedel; hvad bör göras?» Sparta, genom detta lakoniska bref beröfvadt sina högt sväfvande förhoppningar, erbjöd fred på det vilkor, att hvarje stad skulle få behålla, hvad den innehade. Men Athen, som, utom öfriga förluster, äfven blifvit beröfvadt Evböa, på samma gång dess förmur och dess förrådshus, ansåg sig nu, då lyckan började återkomma, ej böra nedlägga vapen.
Vid detta återvändande af lyckan var ej allt Alkibiades’ förtjenst. Vid den lysande befälhafvarens sida stodo, hans skickliga embetsbröder, i synnerhet Thrasybulos, segraren vid Sestos, och bakom stod det
