hos sina tillbedjare. Det var sålunda ej utan grund, man anklagade Sokrates för anfall emot mångguderiet. Men var detta ett brott? Naturligtvis ej från vår synpunkt, men väl från hans samtidas.
Anytos, en genom sin rikedom inflytelserik man, ifrig anhängare af folkväldet och nyligen förföljd af de trettio, uppträdde såsom den förnämste anklagaren. Sokrates hade sårat honom genom att afråda hans son, en ung man med godt förstånd, från att fortsätta sin faders yrke. Miletos, en dålig skald, och rhetorn Lykon understödde Anytos’ anklagelser. Saken af handlades vid heliasternas domstol; 559 medlemmar voro närvarande. Lysias, den tidens förnämste talare, erbjöd Sokrates sitt biträde, men han afböjde det och försvarade sig sjelf med värdigheten hos en man, som ej hade någon lust att köpslå om sitt sjuttioåriga lif. Vid den första anklagelsepunkten: »Sokrates är brottslig, ty han tror icke på de gudar, som staten dyrkar, utan inför nya gudomligheter», svarade den vise, att han aldrig upphört att dyrka fäderneslandets gudar och att offra åt dem framför sitt hus och på de offentliga altarena, samt att man ofta hade hört honom uppmana sina vänner att rådfråga oraklen eller teckentydarne. Men då han började tala om sin skyddsande (daimonion), höjde sig ett sorl af missnöje i hela församlingen. Denna inre ande, som Sokrates anropade, var ingenting annat än förnuftets och den sedliga känslans uppenbarelser. Han hade tillskrifvit denna samvetets och förnuftets röst en ande, hvilken vid alla svårare tillfällen erbjöd honom sin ledning. Rörande den andra punkten svarade hans seder mer än tillräckligt, och han uppmanade fäderna till dem, hvilka han, enligt hvad man påstod, hade förderfvat att afgifva sina klagomål emot honom. Han vidrörde blott med lätt hand allt hvad som rörde politiken och slutade med den försäkran, att han ej ville blifva frikänd, om det skedde på det vilkor, att han skulle upphöra med den verksamhet, han utöfvat till stor fördel för Athen: att söka visheten för sig sjelf och andra. 281 röster emot 278 förklarade honom skyldig. Om blott två röster till hade öfvergått på hans sida, hade han blifvit frikänd. Men det anstod ej den, som hade satt menniskans sedliga värdighet så högt, att nedsänka sig till de medel, som användes af vanliga anklagade för att förskaffa sig sina domares välvilja. Han ville, att hans död skulle blifva bekräftelsen på hans läror; och i sitt försvar var det mindre till sina domare än till efterverlden han hade talat.
Det återstod att bestämma straffet; Miletos föreslog döden. Sokrates sade: »Athenare, derföre att jag uppoffrat mig helt och hållet i mitt fäderneslands tjenst genom att rastlöst arbeta på att göra mina medborgare dygdige, derföre att jag med detta mål i sigte måst
