försumma mina husliga angelägenheter och ej eftersträfvat embeten och hedersplatser, dömer jag mig att för återstoden af mina dagar på statens bekostnad underhållas i Prytaneion». 80 domare, sårade af denna stolthet, förenade sig med de 281 och röstade för döden.
Sokrates fick qvarstanna trettio dagar i fängelset för att invänta återkomsten af den heliga beskickningen till Delos; ty lagarne förbjödo. att någon afrättades, så länge denna varade. Han tillbragte denna tid under samtal med sina vänner om filosofiens högsta frågor, om själens odödlighet, det tillkommande lifvet m. fl. På aftonen före den dag, då det heliga skeppet återkom till Athen, erbjöd honom Kriton, en af hans lärjungar, medel att fly till Thessalien. Sokrates vägrade att begagna sig häraf, anförande såsom hinder fäderneslandets lagar och den sedliga pligten, hvilken ålade hvarje medborgare, som blifvit lagligt dömd, att underkasta sig det af domarena fälda straffet. Slutligen inträffade den sista dagen. Sokrates egnade honom helt och hållet åt det upplyftande samtal (om odödligheten), som Platon åt oss bevarat uti sin Phädon. Vid solnedgången inbars giftbägaren. Sokrates tömde den, lugn och sansad, midt ibland sina sörjande vänner; till och med fångvaktaren fälde tårar. Då dödskylan hade gjort hans ben stela och begynte sprida sig till de öfre delarne af kroppen, sade Sokrates, med ett småleende: »Kriton, jag har lofvat Asklepios (läkekonstens gud) en tupp; glöm ej att betala denna skuld.» Några ögonblick derefter var han död (399).
Sokrates’ lärjungar, förskräckte af det slag från den religiösa ofördragsamheten, för hvilken deras mästare fallit, flydde till Megara och andra städer. De medförde hans läror, hvilka utbredde sig lika långt, som den grekiska stammen bodde, och gåfvo upphof åt talrika filosofiska system.
7. Det grekiska dramat.
Den grekiska literaturens guldålder sträcker sig ifrån begynnelsen af perserkrigen ända till tiden för Alexanders efterträdare, d. v. s. ända till slutet af det fjerde århundradet före Kristus, och omfattar sålunda nära tvåhundra år. Tiden för det peloponnesiska kriget kan utan betänkande kallas den mest blomstrande perioden af denna långa gyllene tidsålder. Honom tillhöra nemligen historieskrifvaren Thukydides, hvars företräde framför hans föregångare och efterträdare under en senare tid ingen någonsin satt i fråga, filosofen Sokrates,
