fiendtliga flottan högst äfventyrligt. Detta oaktadt ville Chares inlåta sig i strid, men Iphikrates och Timotheos, hvilka ej dertill gåfvo sitt samtycke, följde honom ej, då han anföll. Han anklagade dem för förräderi, och folket återkallade dem. Sedan Chares blifvit ensam, bistod han med sin krigshär den upproriske satrapen Artabazos, hvarigenom han fick medel att betala sina legosoldater. Folket gillade till en början hans handlingssätt, men då Artaxerxes III hotade att skicka 300 fartyg till bundsförvandternas hjelp, erhöll han befallning att inställa fiendtligheterna. Efter ett treårigt krig, hvars händelser äro föga kända, måste Athen nu sluta fred och erkänna de upproriske bundsförvandternas oberoende. Det förlorade härigenom sina vigtigaste bundsförvandter och sina förnämsta inkomster. Dess finanser och dess handel voro förstörda, och det politiska förfallet tilltog alltmer. I stället för att anklaga sig sjelf, vände sig folket emot sina generaler. Timotheos, hvilken förutom sina öfriga tjenster kort före bundsförvandtskrigens utbrott mot Thebe räddat Evböa åt Athenarne, dömdes till 100 talenters böter. Då han ej kunde betala dem, drog han sig tillbaka till Chalkis, hvarest han dog. Iphikrates räddade sig genom att injaga skräck hos sina domare, men tjenstgjorde ej vidare. En obillig dom beröfvade Athen dess två förnämste anförare (354).
Från denna tid härleder sig en ryktbar skrift, Isokrates’ tal om freden. Lärjunge till samme mästare som Platon, ville Isokrates på statskonsten tillämpa Sokrates’ stora grundsatser om billighet och rättvisa. Uti talet om freden råder en upphöjd sedlighet. Dess hufvudtanke är, att rättvisan ensam kan grundlägga varaktiga välden, och att alla Athens olyckor härledde sig deraf, att denna ej blifvit tillbörligt beaktad. Han ansåg, att förtrycket mot bundsförvandterna hade förmått dem till upproret mot Athen. Han gaf folkets, krigshärarnes och befälhafvarnes sedeförderf skulden för detta förtryck, och sedeförderfvet ansåg han bero på sjöväldet, hvilket redan förstört Sparta. Deraf drog han den slutsatsen, att Athen borde afstå ifrån detta välde, äfven om det frivilligt erbjödes dem. Isokrates ansåg, att staters såväl som enskildes lycka vore att söka uti hofsamhet och en vis försigtighet. Han kallade likväl Aristides’ och Themistokles’ tid för Athens guldålder, glömmande, att det var Themistokles, som lagt grunden till dess sjömagt, att Aristides ordnat den, och att Athen utan denna magt skulle dukat under både för Xerxes och Sparta. Han ville ej något krig vidare; man borde afväpna; medborgarne skulle då få lugn; handeln skulle åter uppblomstra; Athen, nu öfvergifvet, skulle då få se främlingarne återkomma; bundsförvandterna skulle af förtjusning sjelfmant sluta sig till Athen, då tvånget ej längre gjorde sig
