riks och Rolfs, samt Torsten Wikingsons Sagor, utan Åtskilnad inblandar en Hop otroliga Dikter ibland de wärkliga Händelser[1]. Rolf Krakes Saga med sit Tillägg om Bodvar Bjarke, kan aldrig mista sit Wärde af de otroliga Berättelser, som också förekomma uti hänne[2]; och Sagobrottet bör wisserligen intet mista sin på mångfaldigt Sätt[3] bestyrkda Trowärdighet, för det man med Skäl kan twifla på åtskilliga dess Utsmyckningar, som ifrån själfwa Kroppen måste åtskiljas.
Hognes och Hedins Gärningar äro med dem, som Halfdan Brana Fostres, och Sorle den Starkes Sagor omtala, så inflätade, och med äldre Fabler stofferade, at Torffäus[4], til Sanningens Förswar, funnit nödigt, dem uti en särskild Afhandling at utreda. Det hufwudsakliga i altsammans stadnar inom Brötanunds och Ingiald Illrådes, eller deras Samtidamans, Halfdans, Ivar Widfadmes Faders, Tider.
Något efter Bråwalla Slag tyckas de Händelser sig tildragit, som uti Halfdan Östersons Saga finnas samlade; hwarutur ock kan hända Rimen om Karl och Grym, med samma Rimlighet och Giljareande, som Rimen om Ingvar, utur hans och Olwers Saga, leda sit Ursprung. Därnäst komma i Ordningen Kätil Hängs och Grim Lodinkinnes Sagor, samt dennes Sons, den senare Orwarodds Personalier, som med den äldres Bedrifter, blott för Namnens Likhet Skull, oriktigt äro ihopablandade. Samson Fagres, K. Artus Sons, Wilkina, Wolsunga, och K. Ragnar Lodbroks, Sagor, samt Nornagesters Berättelser, innefatta antingen främande Folkslags Hjältebragder och Äfwentyr allena, eller äro med dem mycket sammanblandade; så at man därföre til en stor Del måste ärkänna deras utländska Uprinnelse. Ormar och Drakar äro deras Prydnader: som ock sedermera blifwit nästan oumgängliga Stycken uti hwar och en Nordisk Saga.
De äldsta Nordens Widunder äro, Jättar och Dwergar, Spöken och Troll, Hökar och Sparfwar, som wåre Förfäder icke långt bort behöft at söka. Men på de Diur, som uti dessa Länder icke
