Eymund, sem Fadir hans hafdi giort.
Enn er Eymundr var roskinn, tha
mintizt hann harma sina, thuiat
hann sa hvern dag sinar eigur
fyrir augum sier: Ok thottizt
suiptur allri sæmd; thuiat Kongur tok
alla skatta af eignum hans.
Olafr Kongr atti Dottr er
Ingigerdr het. Thau Eymundr unnuz
micit[1] fyrir frændsemi sakir;
thuiat hun var vel at sier um alla hluti.
Eymundr var mikill vexti, ok
ramr at afli, ok hinn bezti riddari.
Eymundr huglar nu sitt mal, og[2]
thotti seinlig leidretting sinna
harma, ok thotti betra at bida
bradann dauda, enn lifa vid
skemdir. Verdr nu that hans rad[3],
at tha er hann vard var vid, at
XII. Menn af hird Kongs hofdu
farit eptir skatti i thau herut ok
riki, er Fadir hans hafdi att, tha
fer hann med XII. Menn a thann
skog, er leid theirra la kongs
manna; Ok burduzt their thar; ok
vard that hardr bardagi med
theim. Thenna dag hinn sama
for Ingigerdr epter theim skogi,
ok fann tha alla liflatna, nema
Eymund; ok var hann tho miok
sar. Sidann liet hun leggia hann
i vagn sinn, ok ok honum med
sier, ok liet græda hann a laun.
Emund kom til År och Styrka, påminte han sig sin Sorg, alldenstund han hwar dag såg sin Egendom för sina Ögon, och at Konungen tog all Skatten af hans Ägor. Han tyckte därföre at all hans Ära war honom likafult beröfwad.
Konung Olof hade en Dotter, 1000.
som het Ingegärd. Hon och
Emund älskade hwarandra, för sin
Frendsämja skull, mycket högt; hälst
hon i alla Stycken war wäl öfwad, och
i alt mycket sedig. Emund war stor
til Wäxten och stark til Krafter, samt
en den bäste Riddare. Han
eftersinnar nu sina Omständigheter: och
tyckte, det han nästan länge tålt sin Sorg
ohämnad, utan någon Försoning. Han
skattar det bätre, at wänta en snar
död, än lefwa et nesligt Lif: fattar
såleds det Beslut, när han förnam,
at tolf Konungens Hofmän farit at
infordra Skatten af de Härad och
Riket, som hans Fader hade ägt, at
han jämwäl med tolf Män 1013.
drager til en Skog, hwarigenom
Wägen låg för Konungens Män: och
slogs där med dem, så at en hård
Strid wart dem imellan. Samme
Dag for Ingegärd efter dem til
Skogen, och fann dem alle liflöse,
utom Emund allena, som likwäl
war mycket sår. Honom lät hon
lägga uti sin Wagn, och förde honom
med sig, samt lät hemligen läka
honom. När Konung Olof fick dessa
Tidningar, påböd han Ting och
