engelsmän och walesare, engelsmän och skottar? Storbritanniens historia är skriven i broderblod ända till det adertonde seklets början.
Vårt befrielsekrig har varit behäftat med enstaka handlingar av grymhet, men det är varje krigföring. Vår militära underlägsenhet har framtvingat gerillakriget, som naturligtvis ej kan föras efter samma »korrekta» linjer som fältslag och luftbombardemang men som i stort sett är mänskligare, emedan det i vida mindre grad drabbar den fredliga befolkningen.
Att irländaren är »opålitlig» är kanske ej så underligt. Öppenhet och frimodighet äro klädsamma egenskaper hos en fri man men kunna näppeligen fordras av en slav.
Den irländska folksjälen är rik på gott och ont. Under århundraden av förtryck och misshandel har det goda aldrig fått komma till sin rätt men det onda fått riklig näring. Det folk som gjort oss till vad vi äro bör döma oss milt.
Traktaten av 1921 tillförsäkrade oss ett visst mått av politisk självständighet men icke det fullständiga oberoende för vilket vårt folk kämpat och lidit. För mången patriot hägrar fortfarande såsom ett framtidsmål Fristatens och Norra Irlands sammanslagning till en irländsk republik. Men så länge uppdelningen existerar fordra vi att England infriar sin förbindelse att genomdriva den gränsreglering, på vilken vi nu fått vänta under fyra år. Vi göra icke anspråk på nya territorier. Vad vi fordra är helt enkelt att gränslinjen i överensstämmelse med traktatens andemening bestämmes av den kommission, i vilken Fristatens regering äger en representant.
7 Irland och Irländarna.
