längre ut i havet, och en vacker dag var the Giants Causeway fullbordad, ett sannskyldigt jättearbete. Skotten promenerade nu över till Ulster och de båda resarna togo ett väldigt nappatag, som naturligtvis slöts med en härlig viktoria för irländaren. Längre fram i tiden sjönk the Causeway i havets djup, och nu återstå endast dess båda landfästen samt en öklippa, Rathlin Island.
I denna legend ligger en lovsång till irländarens fighting spirit. Oändligt mera prosaisk är den geologiska skapelseteori, för vilken här nedan skall redogöras.
The Giants Causeway utgöres av ett vidsträckt klipparti, sammansatt av 40,000 basaltkolonner, stående vertikalt sida vid sida. Ytan bildar ej ett jämnt plan utan en oregelbunden yta som måste hava varit ganska obekväm även för jättefötter. Kolonnerna hava i regel hexagonal tvärsektion och äro »skarvade» liksom bamburör. På en del ställen äro de kompakt sammanpackade, på andra stå de mera glest och göra intryck av att luta mot en buktig bottenyta. Ett särskilt intressant parti bildar »the Amphitheatre», en exakt halvcirkelformig arena som Fin Mac Coul måste hava uppfört för den förestående matchen.
Det är ej varje turist förunnat att få beundra detta i sitt slag enastående natursceneri, ty då nordanvinden rasar kan the Causeway under veckor vara överspolad av Atlantens vågor.
Om man från the Causeway riktar blicken inåt land ser man terrängen höja sig i vackra, mörka, regelbundna terrasser, bildade av en eruptiv bergart, basalt, som i forna tider genombrutit kalkmassivet
180
