renhjärtade. Där finnas gamla människor, som aldrig satt sin fot på »fastlandet», för vilka Galway står som ett avlägset och oupphinneligt världens centrum. Och så som där nu är har där varit från hedenhös. Legenderna förtälja att Aranöarna varit Firbolgarnas sista fästen, och kelterna, vilka alltid dragits till väster, hava där fått leva något så när i fred för sina engelska plågoandar. För arkeologen är denna ögrupp ett Eldorado, där han får sitt lystmäte på ruiner av kyrkor, kloster och runda torn.
Vi gjorde en resa till Clifden, i förhoppning att få beundra Connemaras vilda skönhet. Men den dagen — och den enda — voro vädrets gudar oss icke nådiga, ty the Twelve Pins, Irlands mest imposanta bergstoppar, voro dolda av en avundsam regnslöja. Icke heller förunnades det oss att från Clifden njuta av utsikten över Atlanten eller att göra en promenad till de praktfulla ruinerna av Clifden Castle. För att få se ruiner behöver man dock ej gå utanför staden, därför hava black-and-tans sörjt över hövan.
Från Dublin anträdde vi hemfärden över den lilla eleganta förstaden Kingstown, dit vi åkte i hotellets hyrpereleganta bilbuss, förbi förnämliga villakvarter. Vi bestego ångbåten till Holyhead och sågo snart med vemod Wicklowbergens ståtliga silhuett sjunka bakom horisonten.
Vi lämna Irland med oförgätliga minnen av land
och folk. Vi ha där fått njuta av en gudabenådad
natur, mättad av intryck från en historia av
lidanden, uppoffringar, patriotism och hjältedåd. Vi ha
fått göra bekantskap med män och kvinnor av vitt
198
