stor roll i Irlands historia såsom kristendomens förste apostel.
Innan vi skildra denna betydelsefulla omvälvning vilja vi med några ord beröra Irlands kultur under hednatiden.
Befolkningen var fördelad i större eller mindre samhällen med släktskapet såsom utgångspunkt. Det gaeliska ordet för barn är Clann, och i Irland, liksom i de skotska högländerna, har Clan adopterats såsom benämning på ett samhälle, vars medlemmar räkna sig som ättlingar av samma stamfader. Flera Clans kunde sammanslutas till en Tribe, styrd av en Rig (konung) och under vissa skeden härskade över hela Irland en Ard-Rig (storkonung), som kröntes vid Tara — »the meetingplace of the heroes» — ej långt från den nuvarande huvudstaden. Mellan alla dessa clans och tribes rådde ett nästan kontinuerligt krigstillstånd, och storkonungen fick sällan sticka sitt svärd i skidan.
Men under allt sitt inbördes kiv lyckades Irland behålla sin politiska självständighet, i motsats till England, som redan vid vår tidräknings början var en romersk provins. Under dessa enastående gynnsamma politiska förhållanden utbildades en säregen, i många avseenden högst märklig kultur. Sång och strängaspel fröjdade sinnet, hemmet pryddes av konstnärligt smyckade vapen och husgeråd. De religiösa begreppen tolkades till allmän belåtenhet av druider, fromma och visa män som även bibringade läkare, astronomer, siare, skalder och domare all den lärdom som motsvarade tidens anspråk.
En domare kallades brehon, och the Brehon Law är ett förnämligt vittnesbörd om gammal irländsk
