Elisabeth en vecka förut ingått i den eviga vilan. Han var nu en förödmjukad och förlöjligad man, och sedan han fått bevittna sitt älskade Ulsters »plantation» blev ställningen honom outhärdlig. Åtföljd av sin svåger Rory O’Donnell, earl av Tirconnell, med familjer och hushåll, avseglade han till Spanien. Denna episod har i Irlands historia fått rubriken the flight of the earls.
Under dessa 50 år hade landet lidit oerhört. Å båda sidor fördes kriget med religiös fanatism och grymhet. Värre än allt annat voro de ogärningar, som begingos vid de engelska truppernas straffexpeditioner, ty då skonades varken ålder eller kön, och landet förvandlades systematiskt till en ödemark. Markens gröda brändes och befolkningen lämnades kallblodigt att dö av hunger.
Den berömde historikern professor Lecky skildrar tillståndet under denna tid sålunda:
»Undertryckandet av den infödda rasen blev drivet med en grymhet som överträffade hertigens av Alba i Nederländerna och knappast överträffats på något blad av turkarnas blodbestänkta annaler. Krigen voro bokstavligen utrotningskrig. Att slå ihjäl irländare blev betraktat som att fälla vilda djur. Män, kvinnor och barn, som föllo i engelsmännens händer, blevo slaktade med systematisk beräkning. År efter år blevo inom stora delar av landet alla mänskliga existensmedel ödelagda och hela befolkningen blev konsekvent hungrad till döds.»
Drottning Maria, som historien tilldelat det vackra epitetet »den blodiga», införde i Irland en ny
