Hoppa till innehållet

Sida:Irland och irländarna 1925.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

mest upprörande fallen var mordet på en beskedlig pacifistisk redaktör, Mr Skeffington, som en engelsk officer lät arkebusera efter ett par dagars fångenskap.

Under dessa hemska dagar fick Dublins befolkning lida oerhört. Hundratals fredliga medborgare blevo nedskjutna på gatorna, och icke ens i källrarna var man säker för kulor. Talrika offentliga och privata byggnader förstördes. För varje dag steg förbittringen mot rebellerna, och det blev allt mer klart att upproret ej hade karaktären av en allmän folkresning utan endast av en desperat demonstration av ett antal exalterade svärmare.

På lördagen den 29 april utfärdade Pearse en ny proklamation, vari han förklarade kampen hopplös och manade sina män att sträcka vapen. Men först följande dag gåvo sig två under befäl av Constance de Markievicz och Eamon de Valera stående avdelningar.

Samtidigt med upproret i Dublin förekommo några enstaka utbrott i andra landsändar, ss. Mayo och Galway, där militären snart återställde ordningen. Inalles hade 3,000 människor blivit dödade och sårade.

Nu kommo efterräkningarna. Belägringstillstånd hade införts redan på upprorets första dag, och de tillfångatagna rebellerna ställdes inför krigsrätt. Alla de sju undertecknarna av proklamationen blevo arkebuserade, jämte åtta andra. Padraic Pearse avrättades den 3 maj, James Connolly den 12 maj.

Under dessa nio dagar försiggick en märklig omsvängning i den allmänna opinionen, såväl inom som utom Irland. Upproret hade förorsakat Dublins

57