voro de gamla poliskonstaplarna små snälla lamm. De nya ordningsmännen nöjde sig ej med att skjuta en förbrytare utan utkrävde en blodig hämnd på alla som misstänktes för att hava gynnat hans förehavanden. Efter varje enstaka förbrytelse följde en »reprisal», varvid pansarbilar susade fram på gator och vägar, byggnader antändes, kulsprutor knallade, handgranater slungades åt höger och vänster. Och nästa natt kom turen till black-and-tans, vilka huvudstupa måste fly ur en antänd barrack med kulor visslande om öronen. Så härskade under mer än ett år en obeskrivlig terror, varunder otaliga människor berövades liv och gods.
Det var icke blott på landsbygden som gerillakriget florerade. Till och med i Dublin utspelades ohyggliga scener. Belägringstillstånd var infört, innehav av vapen var vid dödsstraff förbjudet, befolkningen förbjöds att nattetid vistas på gatorna, husvisitationer företogos utan bemyndigande, misstänkta personer fängslades utan dom och rannsakan, fångar nedskötos »under försök till flykt». Låt oss höra hur Erskine Childers, £. d. officer i engelska armén (s. 122), skildrar en nattlig husvisitation (Daily News 1920).
»När stadens invånare gått till vila vakna kasärnerna till liv. Pansarautomobiler samlas i grupper, listor på misstänkta personer utdelas, och när alla lyktor blivit släckta sätta sig dessa kavalkader i rörelse. Föreställ Eder ett angrepp på ett privathus med en tank, vars oväsen höres på flera kilometers avstånd! Man väckes av våldsamma bultningar, men innan man hinner få kläderna på kroppen spränges porten och soldaterna storma in med fällda
64
