Och den kände engelske författaren G. K. Chesterton skrev i danska »Politiken»:
»Den laglydiga sinnfeinska befolkningen lyder Sinn Feins lag, de andra ha ingen lag att lyda. Om det är någon gräns för våldshandlingarna på Irland är detta Sinn Feins förtjänst.
Låt England minnas detta: om det finnes något dämpande inflytande i Irland ligger det hos Sinn Fein, om det finnes någon lag är det Sinn Feins lag. Engelsmannen betraktas som en väpnad rövare.
Den irländska regeringen är i själva verket Sinn Feins regering. Det finnes praktiskt taget ingen annan regering i Irland. Ingen regering kan i längden bestå utan de regerades samtycke, och det irländska folket kommer aldrig att underkasta sig det engelska regementet.»
Under all denna villervalla förtröttades icke Lloyd George i sina strävanden att i Home Rule finna en för alla irländska partier acceptabel plattform för en fredlig uppgörelse. Uppgiften var oerhört svår, ty mellan protestantiska nordirländare och katolska sydirländare rådde fortfarande skarpa divergenser. De förra, representerade av den oböjlige Sir Edward Carson, motsatte sig bestämt anslutningen till ett för hela Irland gemensamt Dublin-parlament och krävde ett särskilt parlament för Ulster, de senare kämpade lidelsefullt för Irlands enhet och ville ej höra talas om »the partition». »Icke en tum av Irlands heliga jord får avskiljas.» »En gränslinje mellan två irländska statsbildningar kan liknas vid ’a scar over the face’.»
66
