däri insätta det brittiska imperiets fulla kraft, insågo irländarna nödvändigheten att avstå från sin fordran på Belfastkabinettets upplösning.
Överenskommelsen innebar, i stort sett, att Södra Irland skulle bliva en fristat med samma oavhängighet som övriga med Storbrittannien förenade »dominions», samt att, om Norra Irland fortfarande ville kvarstå med eget parlament under Storbrittanniens jurisdiktion, gränslinjen mellan de båda irländska staterna skulle bestämmas av en kommission av tre ledamöter, av vilka de tre parlamenten skulle utse vardera en ledamot.
Inom Dail Eireann uppstodo nu hetsiga debatter, varunder De Valera med uppbjudande av hela sin lidelsefulla vältalighet besvor sina landsmän att förkasta ett förslag, som ej skänkte Irlands folk den fulla självständighet för vilken de kämpat. I januari 1922 blev emellertid fördraget med knapp majoritet godkänt, varvid De Valera avgick som president och efterträddes av Griffith. Samtidigt tillsattes en provisorisk regering med Michael Collins som premiärminister, och den hatade ledaren av »the murder gangs» åkte mellan skyldrande engelska soldater upp till Dublin Castle.
Så hade då, efter 750 års oerhörda lidanden, den
irländska nationen med vapnens hjälp lyckats göra
sig fri från Englands självtagna övervälde. I den
ojämna striden mellan 3 miljoner och 40 miljoner
hade ingendera parten blivit fullt övervunnen, men
segern brukar tillerkännas den som kan behålla
fältet, och detta hade Irland gjort. Det brittiska
imperiet hade, för att citera Sir Edward Carsons beska
70
