minsta vis problemställningen. Irland hade vid denna tid tre lagliga regeringar i Dublin, för att icke tala om det förhatliga parlamentet i Belfast. Four Governments to fight! Det vore väl orimligt att begära att Paddy skulle lämna ett så enastående tillfälle outnyttjat.
Fullkomligt ofattbart är däremot att Michael Collins under ett halvt år passivt åsåg Rory O’Connors och Cathal Brughas militära förberedelser till uppror. Huvudstadens offentliga byggnader besattes, vapen och ammunition samlades, sandsäckar uppstaplades, taggtrådsstängsel uppfördes, raider företogos i pansarautomobiler. Hade han ingripit på ett tidigare stadium genom att häkta upprorsledarna skulle måhända faran kunnat avvärjas. Men Michael Collins var lika ömsint mot irländare som hätsk mot engelsmän. Cathal Brugha och Rory O’Connor voro hans personliga vänner, med vilka han delat tusen faror, vilkas motiv han förstod och vilkas ideal han gillade i djupet av sin själ.
Med De Valeras fängslande i augusti 1923 var inbördeskriget praktiskt taget slut. Men ännu glöder det under askan. Kvarlevor av den republikanska armén befinna sig fortfarande »on the run». Ett och annat mord, ett och annat bankrån vittna om att lidelserna ej hunnit svalna. Den senaste uppseendeväckande yttringen av denna oro var ett lömskt och fegt angrepp i Queenstown på några obeväpnade engelska marinsoldater, vilka i februari 1924 beskötos från en förbiilande bil. I april gjordes ett myteriförsök av två högre officerare, vilka i spetsen för en avdelning soldater med kulsprutor begåvo sig »on the run», därmed demonstrerande sitt
