styv läderremsa, som var utuddad, så att den liknade en krona, och inifrån denna höjde sig en lång kulle, som likt en gammaldags nattmössa föll ned på ena axeln. Det var på denna del av mössan, som bjällrorna voro anbragta, och denna omständighet i förening med hela huvudbonadens form och hans eget halvt förryckta, halvt sluga ansiktsuttryck betecknade honom tillfyllest såsom tillhörande den klass av husnarrar eller gyckelmakare, som de rika höllo sig med för att fördriva de långsamma stunder, de nödgades tillbringa inomhus. Han bar liksom hans följeslagare en väska vid bältet, men hade varken horn eller kniv, det senare sannolikt emedan man icke ansåg det rådligt att sätta vassa vapen i händerna på folk av hans klass. Han var i stället utrustad med ett träsvärd liknande det, varmed Harlekin utför sina underbara bragder på den moderna skådebanan.
Dessa båda mäns yttre bildade knappast en skarpare motsats än deras uppsyn och beteende. Gurth var dyster och trumpen. Hans blick var sänkt mot marken med ett uttryck av djup nedslagenhet, som nästan kunnat tolkas som slöhet, om icke den glöd, som då och då glimmade i hans röda ögon, tillkännagivit, att under den dystra modlöshet, han visade, slumrade en känsla av förtryck och en lust till uppror. Wambas utseende däremot antydde, som vanligt hos hans klass, ett slags tom nyfikenhet och rastlös otålighet med allt som var stilla jämte den yttersta självbelåtenhet med sin egen ställning och den figur han gjorde. Det samtal de förde sinsemellan hölls på angelsaxiska, vilket språk, såsom vi redan sagt, talades av de lägre klasserna, dock icke av de normandiska soldaterna och de stora adelsherrarnas närmaste tjänare.
»Sankt Withold fördöme de satans svinen!» utropade herden efter att hava blåst en kraftig hornsignal för att samla de spridda djuren, vilka visserligen besvarade hans kallelse med lika melodiska toner, men alls icke gjorde sig någon brådska med att lämna den läckra måltid av bok- och ekollon, varmed de smorde sig, eller övergiva den lilla bäckens sumpiga stränder, där några av dem lågo och sträckte på sig i gyttjan utan att alls bry sig om sin vaktares maning. »Sankt Withold fördöme både dem och mig!» sade Gurth. »Om inte den tvåbente vargen anammar några av dem innan kvällen, vill jag vara skapt som en nors. Hitåt, Snappopp!» ropade han så högt han kunde åt en lurvig, vargliknande hund, till hälften bulldogg, till hälften vinthund, som sprang haltande omkring som för att hjälpa sin husbonde att driva samman de motsträviga grymtarna, men som i stället till följd av missuppfattade signaler, okunnighet om sin egen plikt eller ren elakhet jagade dem hit och dit och endast ökade det onda, som han tycktes ha för avsikt att avhjälpa. »Måtte fan ta skogvaktaren», sade Gurth, »som klipper framklorna på våra hundar och gör dem odugliga att sköta sin syssla! Wamba, upp och hjälp mig, så är du duktig! Gör en rund omkring kullen, så att du genskjuter dem! Sedan kan du driva dem framför dig som menlösa lamm.»
»I sanning», sade Wamba utan att röra sig ur stället, »jag har rådfrågat mina ben i denna sak, och de äro av den bestämda uppfattningen, att det vore en ovänlighet mot min höga person och kungliga dräkt att traska genom de här pölarna med mina fina kläder. Därför, Gurth, råder jag dig att ropa tillbaka Snappopp och lämna svinen åt sitt öde, vilket, antingen de råka ut för kringstrykande soldathorder eller stigmän eller vandrande pilgrimer, just icke kan bli något annat än att till stor lättnad och bekvämlighet för dig bliva förvandlade till normander innan morgonen gryr.»
»Svinen förvandlade till normander och till min belåtenhet?» sade Gurth. »Det får du verkligen förklara närmare, Wamba, ty min hjärna är för slö och jag är alltför förtretad i mitt sinne för att tyda några gåtor.»
»Ja, vad kallar du de där grymtande bestarna för, när de springa omkring på sina fyra ben?» frågade Wamba.
»Svin, din tok, svin», sade herden. »Det vet ju varenda narr.»
»Och svin är god saxiska», sade gycklaren, »men vad kallar du suggan, när hon är skållad, styckad och upphängd vid fötterna som en förrädare?»
»Pork (fläsk)», svarade svinherden.
»Nå, det är ju roligt, att varenda narr vet det också», sade Wamba, »och pork skulle jag tro är god normandisk franska. När djuret lever och vaktas av en saxisk livegen, går det under sitt saxiska namn, men det blir normand och kallas pork, när det bäres in i borgsalen till ädlingarnas fest. Vad tycker du om det, vän Gurth, hä?»
»Det är nog så sant, vän Wamba, fast jag inte vet, hur din tokiga skalle kunnat hitta på det.»
