Judens dräkt, som tycktes hava lidit mycket av ovädret, var en enkel, rödbrun, ganska vid kappa ovanpå en mörkt purpurfärgad livrock. Han hade stora pälsfodrade stövlar och kring livet ett bälte, vid vilket hängde en mindre kniv och ett etui för skrivmateriel, men intet vapen. På huvudet hade han en hög, fyrkantig, gul mössa av sällsam form, som judarna ålagts att bära för att man skulle kunna skilja dem från de kristna. Denna mössa avtog han mycket ödmjukt nere vid dörren.
Den gamle judens mottagande i Cedric saxares sal var sådant att även den inbitnaste antisemit skulle känt sig tillfredsställd. Cedric själv nickade kallt till svar på den gamles upprepade bugningar och anvisade honom plats vid nedre ändan av bordet, där likväl ingen erbjöd sig att giva honom rum. Tvärtom, då han med skygga, bedjande blickar gick utmed den nedre bordsändan, gjorde sig de saxiska tjänarna mycket axelbreda och fortforo att äta utan att ägna den ringaste uppmärksamhet åt den nye gästen. Abbotens följeslagare korsade sig i from förfäran, och till och med de hedniska saracenerna vredo harmset sina polisonger, när Isak närmade sig dem, och lade handen på sina dolkar, liksom redo att med de mest förtvivlade medel värja sig mot hans besmittande närhet.
Sannolikt skulle samma skäl, som förmått Cedric att öppna sin sal för denne son av ett förkastat folk, även kommit honom att ålägga sina tjänare att mottaga Isak med mera hövlighet. Men abboten hade just då med honom inlett ett intressant samtal om hans favorithundar, och det skulle han icke avbrutit för saker av mycket större vikt, än om en jude fick gå och lägga sig utan kvällsvard. När sålunda Isak stod som en utböling i detta sällskap, liksom hans folk bland de andra folken, och förgäves såg sig om efter en välkomsthälsning eller en plats att sitta på, var det pilgrimen vid spisen som förbarmade sig över honom och avstod sin plats åt honom, i det han helt kort sade:
»Gamle man, jag har torkat mina kläder, och min hunger är stillad; du är både våt och hungrig.»
Därmed makade han samman de slocknande bränderna i den stora spisen och bragte dem att flamma upp, tog från det stora bordet en portion soppa och kokt killing, som han satte fram på det lilla bordet vid spisen, där han själv suttit, och gick utan att vänta på judens tacksägelser bort till andra sidan av salen. Om det var för att han icke ville ha någon intimare beröring med föremålet för sin välvilja eller han önskade komma närmare den övre bordsändan, var ej gott att säga.
Hade det på den tiden funnits målare, som kunnat framställa ett sådant motiv, skulle den gamle juden, då han lutade sin vissnade gestalt över elden och värmde sina frusna, darrande händer, utgjort en träffande symbol för vintern. När han fått en smula värme i kroppen, vände han sig ivrigt till den rykande maten, som blivit framsatt åt honom, och åt som om han ingenting smakat på mycket länge.
Under tiden fortsatte abboten och Cedric sitt samtal om jakten. Lady Rowena tycktes underhålla sig med en av sina tärnor, och den högdragne tempelherren, vars blickar vandrade från juden och till den unga saxiska skönheten, välvde i sitt sinne tankar och planer, som tycktes högeligen intressera honom.
Plötsligt ljöd Cedrics röst genom salen:
»Munskänk, fyll på bägarna! — Herr tempelriddare, jag dricker för de vapenstarka, av vad ras eller språk det vara må, som nu mest utmärka sig bland korsets kämpar i det heliga landet!»
»Det tillkommer icke en som bär detta ordenstecken att svara», sade herr Brian de Bois-Guilbert, »men åt vilka bland korsets kämpar kan palmen tilldömas om ej åt den heliga gravens svurna försvarare?»
»Åt johanniterna», sade abboten. »Jag har en bror som tillhör deras orden.»
»Jag vill icke förringa deras rykte», sade tempelherren, »men —»
»Jag tror, vän Cedric», inföll här Wamba, »att om Rickard Lejonhjärta hade varit klok nog att lyda en narrs råd, skulle han stannat hemma hos sina hurtiga engelsmän och lämnat Jerusalems erövring åt samma riddare, som mest voro orsak till att det gick förlorat.»
»Skulle det då i den engelska hären», sade lady Rowena, »icke finnas några, vilkas namn äro värdiga att nämnas tillsammans med tempelherrarnas och johanniterriddarnas?»
»Förlåt mig, ädla dam», svarade Bois-Guilbert, »den engelske kungen medförde förvisso till Palestina en skara tappra
